Flyttade till en stad med ett hav, började klä mig som en glass. Cyklar till havet på en lånad cykel efter att den förra lånade blev stulen efter att ha varit låst med ett sämre snöre. Lägger mig i sanden och kyler ner mig för att jag för första gången på så länge ser något inuti som vill framkallas. Det är så simpelt med över-, dubbelexponeringar och fruktfärgade filter men ibland är det enda som räknas att förkorta avståndet mellan impuls och utförande. Sand, salt, kalk, det kan vara allt.
NÄR FAMILJEN MALM VAR UTE I STORA VÄRLDEN
Nu trycker jag läpparna mot den här platsen och andas liv i den igen. Ett skälvande litet andetag som inte lovar något. Bloggande har alltid varit tungt, blött av skuld och kravet på sekundaktuellt content. Nu skiter vi i allt det. Nu får det vara det det vill. Inga krav på recaps, inga förklaringar. Bara det att: jag bodde i Berlin i nästan två år och skrev nästan ingenting om det här. Jo, skrev anteckningsböcker fulla och skrev telefoner fulla, telefoner som sprack med glasskärmen mot stenbelagda gator. Men inte här. Kanske för att detta att skriva fram sin egen Berlin-bio känns utmattande redan som premiss. Sedan blev min kamera stulen, ur en tygkasse på en buss i nämnda stad. Jag var matt och pank. Sedan flyttade jag till Malmö och exakt allt blev bättre förutom att jag inte hade wifi i min lägenhet, fast jag hade en ny kamera. Jag har fortfarande inte wifi i min lägenhet (en lägenhet som förresten är ny och verkligen, verkligen min) men just nu är jag på en plats med internet och vad tusan. Varför inte vältra sig i lite lite sommarnostalgi innan det kanske kan bli något annat.
Lite såhär var det när min familj åkte tåg hela vägen till södraste Italien i juli en sommar som var tvåtusennitton:
En bror som smälte in i omgivningen. De där konformade hobbit-husen är förresten en grej i Puglia-regionen och heter trulli. Som om de behövde extra cuteness. TRULLI.
Mycket tyder på att detta var ögonblicket då jag & Fabrí peakade.
Bror, blänk och cirkusdirektörsaura.
Det var bröllop & klädkod kavaj & aperol spritz. Ja, anledningen att vi hasade ner hela familjen var att min kusin gifte sig i nämnda italienska region.
En partner och ett halvmiljonersbröllop.
Canoli och allting i excess.
En mamma i en pool.
Svåra samtal vid en pool.
En släktfest och en obligatorisk sydeuropeisk gränd
En gång stod jag högst uppe i en stenbyggnad och det här var min utsikt. Det fanns och jag var där.
ÅRSLISTAN 2018
Avslutar detta extremt blogg-glesa år med en årslista, i tid till och med! Undrens tid är ännu ej förbi. 2018 slutade överlag mycket fint, men tyvärr blev min kamera stulen för ungefär en månad sedan, just när jag fått motivation att hantera ord & bild igen. Så det var faktiskt en ofrivillig tystnad. Men här kommer en typ av selektiv summering av året som nu gör sin sortie för att sedan bara återvända som berättelser & minnen, flagor & fiktioner. Bilderna är kronologiska, inte frågorna. Pang på’t:
Vad gjorde du som du inte gjort förut?
Dansat poledance, grävt urngravar, mätt kyrkobyggnader (pankheten tar en till oväntade platser), fått en agentur, spelat in ljudböcker, jobbat på tyska, jobbat i garderob & vaktat utställningar, varit i Polen etc.
Bästa festen?
Efter att mina första nio månader i Berlin var mycket beskedliga fick jag några mycket festliga upplevelser. Särskilt queerklubben Lecken har gett mig ett par mycket svettiga, anekdotvärda nätter/mornar. Hade en intensiv natt i Malmö också då jag äntligen fick se svartklubbs-sidan av den staden, något jag skamligt nog missade under mina två år som Malmöbo.
Vad är du mest stolt över?
På något sätt att jag stått ut det här första hemska året efter examen & att jag stannat i Berlin fast jag hade en så oerhört motsträvig & utdragen start. Att jag fixat jobb & en (reklam-)agentur här, även om det inte är precis det jag vill göra i livet. Att jag fortsätter försöka, inte slutar skriva alla dessa ansökningar, ta alla kontakter, ha möten. Envisheten kanske då.
Och en annan aspekt av envisheten är nog att jag & Fabrício är ihop fortfarande också. Det tog nästan slut i början av året men jag är så, så glad att vi inte gav upp för nu är det verkligen något av det allra bästa som finns i mitt liv.
Vad gjorde ondast?
Alltså, alla avslag måste jag säga. Allt ifrån avslag på projektpengar till skådisjobb, stora som små. Att bli bortvald många, många gånger är väldigt nedbrytande. Samt politisk ångest dvs Bolsonaro, klimatförnekande & vårt eget lands svek som kulminerade i den skamliga årsbudgeten.
Hur har 2018 förändrat dig?
Sommaren 2018 var, för väldigt många fler än jag tror jag, sommaren då klimatångesten en gång för alla flyttade in i medvetandet. Har haft klimatångest sedan jag var barn, men att i juli 2018 jobba på kyrkogård i Malmö i 35 graders värme, kratta löv på gula gräsmattor & sticka ner händerna i dammig jord under en sol som aldrig gick i moln medan brandbilarnas sirener låg som ett pågående soundtrack var otroligt olycksbådande. Skogsbränderna som aldrig slocknade, vattenbestånden som krympte & djuren som nödslaktades. Känns oåterkalleligt, som att det inte går att låtsas att något är okej längre efter det.
Men, 2018 har nog också haft positiva effekter på mig. Jag upplever att jag ändå är mer motståndskraftig mot motgångar & att jag lärt mig leva med väldigt lite säkerhet (& väldigt lite pengar lol). Det är på något sätt sorgligt men känns helt nödvändigt för att jag ska stå ut med min livssituation. Jag har klarat av att navigera ångesten & hitta ett visst skydd, verkligen bestämt mig för att inte låta de som har makt över min arbetssituation också få ta ifrån mig allt annat som är kul. Alltså, med det sagt så blir jag självklart svinledsen & stressad minst ett par dagar i månaden, men överlag stabilare & lite mer hårdhudad. Inte på tröskeln till psyket som förra året thank god.
Bästa maten?
Åt de bästa dumplingsen i livet på Mandu dumplings i Gdansk. Jag & F pratar om dem regelbundet. Gjort många bra pumpagrytor. Knödel från Knödelwirtschaft som ligger tre minuter från mig står sig med bravur. Samt Brammibal’s episka donuts. Det är väl ändå mat.
En gång du grät?
Oräkneliga? Men en gång jag kanske alltid kommer att minnas: när jag fick avslag på ett skådisjobb precis innan jag skulle göra en annan viktig audition & direkt efter samma audition fick jag ett till avslag på ett annat jobb. Grät hela vägen från Stockholm till Malmö i tyst kupé & allt kändes så bottenlöst hopplöst. Hade dessutom åkt till Stockholm två gånger på typ tre veckor specifikt för dessa auditions. Skrattar åt det lite nu men alltså, det var så så hemskt.
Vad önskar du att du hade gjort mindre?
Som alltid: ältat, ägnat tid åt kropps-/ålders-/karriärsångest. Städat efter andra. Scrollat, detta fördärvets påfund.
Bästa läsupplevelse?
Alltså har varit en så lyckosam läsare i år! Har hittat fyra författare som jag börjat älska innerligt: Maggie Nelson, Siri Hustvedt, Chris Krauss & Zadie Smith. Jajaja jag vet old news, de har varit aktiva hur länge som helst, men jag hade inte läst dem innan. Nu blandar sig deras röster med min & jag saknar dem när jag inte läser dem. Saknar aktivt On Beauty & Bluets, för att nämna några.
Största förändringen?
Inget superdrastiskt, mer en gradvis lättare känsla i mig. Alltså, motvikten är ju hela tiden känslan av världens totala mörker & undergångstendens. Det läcker ju in. Men personligen så är största förändringen att jag kan hantera mitt liv bättre, är mycket mer harmonisk – kan till och med sova utan medicin sedan en månad tillbaka! Så stor grej, alla som haft insomnia vet. Har tagit bort facebook också vilket verkligen inte är en så stor sak som det kändes som innan jag gjorde det, men ändå en viss prioritering & ett visst välkommet bortfall av intrycksflöden.
Något av det bästa som hände?
Att det blev kul att bo i Berlin, det kändes faktiskt som en seger efter förra årets tungrodda mörker. Att året slutade med att jag fick ett JA på ett jobb som jag supergärna ville ha, det känns som den bästa julklappen någonsin.
Bästa scenkonstupplevelse?
Ingen sådär totalt klockren kanske, men tyckte mycket om Fiasko av Kau på Staatsheater Darmstadt och Mit eineim Namen aus einem alten Buch av Heiner Goebbels på Stadttheater Gießen.
Bästa filmen?
Black Panther, L’animale & Florida Project, fast alla kom kanske inte i år.
Vilka låtar kommer du alltid förknippa med 2018?
Black Panther-soundtracket, allt med Kendrick Lamar, Ingenting är viktigt & 100 Loverz med Little Jinder, allt från Lykke Lis nya.
Något som du saknade 2018 som du vill ha 2019?
Slutet på fossilkapitalismen, revolutionär stämning, inkomst över 8000, långt hår, projektpengar till egna projekt, tid för mig & F tillsammans, mer tid med (tjej-)kompisar, Hoppas 2019 sitter på enorma resurser av koncentration, politisk radikalitet (av rätt sort såklart), kärlek & kul. Mitt sista år som twenty something också, ska göra mitt bästa med allt.
FÄRG FÖR ATT BÖRJA OM
Det är andra året i rad jag trampar höstlöv till höstmjöl på gatorna i B. Den här digitala platsen är som i konstant självutplåning, fast jag ofta tänker på att jag skulle vilja använda den. Visa saker, skriva saker, arrangera bokstäver till olika meningar, använda min kamera som är alldeles tyst & oanvänd i sitt hörn. Kanske om jag först får ur mig de här bilderna från när Berlin var varmt, brinnande & befolkat dvs innan det blev askallt & helt tomt som det är nu. Kanske då.