I SWEAR TO GOD, I HEARD THE EARTH INHALE

Mera Island! Än är det inte över, finns för mycket ångande bad och snöiga vidder att visa. 

En dag vaknade vi, det var äkta vinter och utsikten från Noreas fönster såg ut såhär. 

Och såhär. 

Vi skulle åka på utflykt till Fontana, ett spa av varma källor och sånt dvs Islands paradgren. Vi packade badkläder och så kom Þórður och hämtade upp oss i sin jeep.

Stannade lite på vägen och tappade hakan över overkliga vintervyer.

Matchade landskapet med arktisk blekhet. 

Köpte doughnuts och kaffe och mackor att ha som fika hela dagen. Jag åt upp mitt innan vi kommit fram, det kan vara ett tecken på att det kommer gå dåligt för mig i life. 

Stannade vid ett ställe där en kunde dyka mellan kontinentalplattorna och möttes av denna rimliga skylt. 

Brötiga dudes störde den magiska stämningen men det var ändå såhär vackert. 

Det gosades och brottades och snökastades. 

Sedan kom vi till Grand Budapest hotell!! Men alltså, nästan. Islands äldsta internatskola som såg mkt Wes Anderson-esque ut. 

Det pågår säkert en massa hårdnackad pennalism där, internatskolans vana trogen, men hur fin är den inte.

Vi nådde resans mål, duschade, bytte om till badkläder och sjönk ner i ångande heta vatten.

Det rådde faktiskt inget fotoförbud så jag travade in och hämtade kameran just innan det hann bli helt mörkt.

Allt var mycket estetiskt och kallt och ångande. Enda minuset var några högljudda gäng och svenska tonårskillar som ej respekterade Den Meditativa Atmosfären. 

Om detta bara fanns i Sverige. 

Gorgeous person i dyrisbaddräkt från Lonely Lingerie. 

Fontana ligger precis intill en sjö där en inte får gå ut barfota eftersom det kan skjuta upp kokande vatten när som helst. Vildmarksaction. 

Extremt fint ställe om en gillar hetta + kyla, snö och vildmarkskänsla på riktigt fast på låtsas.

Var mer harmonisk än död, känner att bilden kommunicerar lite för mycket av det senare. Det var en så fin dag och vägen tillbaka till Reykjavik under enorm stjärnhimmel fulländade alltihop.

POST BERLIN

Jag sitter längst bak i en nästan tom buss, sträcker ut mig över tre säten. En fulkaffe på brickbordet, naglarna spruckna och ojämna av rök stad och avgaser. Kroppen är mjuk och tung, medtagen och med nya erfarenheter inpräntade i hjärtkammare och lever. Nästan en ny värld innanför bröstbenet.  Jag vill spara den här känslan. Gå in i den, gå upp i den. En känsla som känns fri från skuld och ansvar, som känns dekadent men lätt, som luktar rök och mintpastiller och dagens första kaffekopp klockan halv tre på eftermiddagen.

Berlinresan svepte igenom mig och lämnade mig lycklig och utslagen. Min kropp svarar på detta med att sänka garden, släppa in febern och låter mig inte orka något annat än att plöja Please like me, Togetherness och Girls. En helt väntad reaktion, trodde den skulle komma tidigare. Det var en så sjukt bra resa och min känsla nu är lite som den en får efter festivaler på sommaren. En utmattad tom känsla där allt det storartade en varit med om långsamt klingar ur kroppen. Rostig och urlakad. Tänker på; föreställningarna som uttrycker en starkare konstnärlig integritet än vad som skulle vågas i Sverige, technonätter och karaokenätter, teatrarnas upplysta kantiner där vi träffar skådisarna efteråt, fötternas konstanta ömmande för att vi hela tiden rör oss, fotoautomaterna, dimsum och bananbröd, taxifärder genom regniga nätter, att bli nekad och insläppt på monsterklubbar, Katie Mitchell, Cate Blanchett, de fantastiskt fina vännerna. Jag tänker på Brecht och dialektik och läppennor och kaklet i tunnelbanan.  Pengarna tog slut och hälsan också, men det var värt varje öre och varje febrig dröm.

EFTER UPPEHÅLLET

Jag är tillbaka! Oavsett om någon eller ingen noterat att jag varit borta, så är jag tillbaka. Lärdom 1 efter sociala medier-fri månad: sjukt lätt. Har tänkt så lite på det. Lärdom 2: sjukt skönt. Att slippa fundera på om jag missar något, att slippa veta en massa saker om bekanta, fylla huvudet med meningslös information. Jag har nog blivit lite lugnare och det känns lättare att koncentrera sig på en sak i taget. Den här platsen har jag dock saknat, även om jag tror den ska bli något lite annat på sikt.

Det var rätt månad att vara borta.  En tid mer hektisk, mer socialt, arbetsmässigt och känslomässigt högintensiv än på länge. Jag väntar på att min kropp ska sänka garden och bli febersvag, men hoppas på att ta mig igenom utan en krackelerad hälsa. Skolan har varit en torktumlare, en biltvätt, en orkan, en resa i hundrasextio. Alltså mer än vanligt. Vi har arbetat med mask (på bilden till höger är det alltså inte jag som fått extra gothfeeling utan i scensmink, även om vitsmink inte utmärker sig på min stearinbleka hud) med en franskargentiskvelezuelansk helt makalös pedagog. Vi har gått tiotimmarsdagar,  fått lägga om schemat när en av tolv varit sjuk pga ultrakollektivistisk arbetsetik, arbetat med Stridsbergsk text och större uttryck än någonsin, jag har känt maskenfreiheit, det har varit kreativt, på allvar, giftig och uppsluppen stämning, vi har för första gången på riktigt varit ett kollektiv och allt mynnade ut i en 2.5 timme lång show där vi alla var på scenen och skötte allt åt varandra hela vägen.  Vissa fattade ingenting, vissa sa det var det bästa de sett på scenskolan, några grät fyra gånger och några stod upp och applåderade.
Utöver skolan har jag haft mindre liv än vanligt den här månaden. Bilderna ovan representerar de dryga två tillfällena jag lyxat till det med personlig hygien + smink + i vänstra bilden andra kläder än svarta mjukisar och polotröja.
Och vidare har jag; tatuerat mig, fått praktik och en Stockholmshöst i kikarn, tackat nej till två andra fina erbjudanden, haft gråtdränkta uppslitande samtal, kanske fått ett sommarjobb, passat Latifa själv en hel halv dag, lyckats natta henne flera gånger själv, men mest av allt slitit på vår scen, med min klass i min intakta teaterbubbla.
Nu börjar min sista månad som tjugofemåring och min sista månad i Malmö på tio månader.  Imorgon klockan 6.30 åker vi med klassen till Berlin för en äkta klassresa och det blir det sista vi gör ihop innan slutproduktionen.
Det finns tider som att befinna sig i ett flygplan på ett flygfält just innan avfärd. Att kretsa kring landningsbanorna i väntan på att få lyfta.  Att söka sig upp genom molndimmorna till en annan plats, en ny. Och nervositeten och förhoppningarna trängs i magtrakten. Lika delar hisnande aningar om eufori och förödelse. Att snart få lyfta, flyga. Det är den platsen, den tiden som är nu.