BARCELONA /CCCB / STADSPARKSSPELNING / XAMPAGNERIAN / PRIMAVERA SOUND EPISOD 2

Mer Europa kommer lastat, det är inte slut än. Jag har så enormt mycket bilder kvar, både från resan och sedan från nyare tilldragelser, som Österlensemester och ett alldeles episkt åttioårskalas. Kanske är ni (liksom jag, delvis) övermätta på motljusromantiska semesteralbum, men jag tänker att snart kommer den stora gråheten och kylan så vi kan lika gärna tugga i oss maxat med sommarhud/färg/rosor/cirrusmoln/strandvyer, som ett lager av ljus. Har ju för övrigt även bytt header som ni kanske lagt märke till. Den får denna plats att något missvisande se ut som en glassig sminkblogg, jag ville ju mest komma åt något drömskt med en politisk hint, översållad med röda stjärnor och rosa fond, det är ju ändå valår (det där ljusblå är förstås bara dekoration, inget annat). Men nu, Barcelona:   

Sista festivaldagen tror jag var en lördag. Jag kände mig äntligen frisk och peppad, vi intog en stadig kalasfrukost med massor av manchego, eggs in a basket, fräst purjo, mangojuice, yoghurt med gul kiwi och melon. Så mycket bra frukt och juice going on. 

Första planen för dagen var CCCB, Barcas moderna museum som ligger i Raval och alltid verkar ha en massa spännande saker på tapeten. Nu var det en utställning som hette som ovan som tog upp tre regissörer som jobbat med dockfilm och/eller animerad film från tidigt nittonhundratal. Rummen var mörka, hela utställningen var enorm och ett djupdyk ner i något gothmagiskt, ett irrationellt drömuniversum helt hängett åt fantasin.

Helt otroliga handgjorda dockor som denna lejonkung och denna skelögda rävsoldat.

Vilket väsensskilt sätt att jobba på än dagens digitala tekniker. Kolla till exempel dockan nere till vänster och hennes tjugotvå olika ansiktsuttryck i form av löstagbara masker som fick bytas ut mellan varje klipp. Imponerande tidskrävande och sjukt detaljerat arbete. 

Starewitch som kanske blev min favorit var mycket inspirerad av insekter och hade gedigna samlingar som han studerade för att kunna animera något liknande.

Hur vackert är det inte med fjärilssamlingar (även om en förstås kan ifrågasätta att nåla upp levande varelser i lådor). 

Helt otroliga scenografier.

Såsom Svankmajers scenografi till hans version av Alice i underlandet.

Det fanns hur mycket som helst, det var som att vandra omkring i en förlaga till Wes Anderssons och Tim Burtons filmer. Sist ut var bröderna Quays rum som innehöll bland annat en massa tittskåp som det här ödsliga landskapet med savannträd och smala stegar.

Så himla coolt och mörkt åh! Och kolla porslinsögonen på sista bilden, allting handgjort. Ah, jag var helt inspirerad och mätt på intryck efter detta.

Så då köpte vi falafel (så bra falafel i denna stad) och gick till stadsparken. Där var det häng i varje hörn.

För Primavera Sound hade dagsspelningar där. Vi såg Twilight Sad, fint.

Efter att ha vilat hemma i några timmar svidade vi om för kvällen och gick till xampagnerian! Världens bästa svettigaste ställe som är alldeles sorligt, trångt och det finns cava för elva kronor.

Optimalt ställe att börja en kalaskväll på.

Vi träffade av en slump på dessa två som bodde i samma lägenhet som oss, fint att stöta på bekanta i en så ny och stor stad. Denna bild får bli kvällens sista, sedan begav vi oss till festivalen och såg Godspeed you! Black Emperor, Mogwai, Nine Inch Nails och dansade dansade dansade till Kendrick Lamar. Hade väldigt roligt, precis så som jag hoppats att denna festival skulle bli och jag är så glad att den sista festivalkvällen blev så fin efter en början av motgångar.

SURROUNDINGS

På den här platsen har jag varit i fyra veckor nu, eller rättare sagt är det här ett utsnitt av de vackraste omgivningarna. Dagarna har jag spenderat på ett mycket tyst och tomt kontor och ägnat mig åt pappersvändande och skärmstirrande av olika slag. Det har varit vardagen och pengakneget. Men det är vackert här, ekarna är äldre än någonsin, det finns mjuka djur och kloka föräldrar, blåklockor, en övergående hallonsäsong som regnade bort en eftermiddag, springturer och långpromenader, vänbesök och värme,  och jag tappade äntligen räkningen på hur många gånger jag badat i sommar.

PRIMAVERA SOUND / EPISOD 1

Primavera Sound var en stor stor festival som utspelade sig i en rymdig betongpark i Barcelona. Det var långt mellan de enorma scenerna, det fanns en mathangar, massor av Merch, oräkneliga hipsterskägg och strålande bokningar (om än extremt mansdominerat, så tröttsamt). Jag blev sjuk på resan med en härlig urinvägsinfektion som vandrade sin väg till njurarna tills jag inte kunde ligga på ryggen. Vaknade av värken klockan sju på morgonen första festivaldagen, gjorde misstaget att googla mina symptom och fick förstås veta att jag var döende. Väckte Mattias i panik och snart satt vi i ett väntrum på ett av Barcelonas alla sjukhus. Tackar European Health Insurance Card för att allt gick så himla smidigt och jag fick sötsalt brusande antibiotika för nästan inga pengar alls. Så jag var aningen försvagad när startskottet för Årets Fest ljöd, men det gjorde inte så mycket. De här bilderna är från de första två dagarna och då såg vi Warpaint (så balla), Haim (bästa jargongen och sjukaste energin), Future Islands (sångaren är fantastisk och som jag tänker mig att David Brent skulle vara om en tog bort allt det pinsamma), Chvrches (fantastisk musik, tråkiga live), Arcade Fire (galet proffsiga och bombastiska men vi stod så himla långt bak), John Grant (han är ju en liten stjärna), Slowdive  och ÅH, särskilt sistnämnda var ju ungefär det finaste i världen. Jag tror att både jag och M var ganska tagna.
Första natten fanns det ingen kollektivtrafik hem och vi fick vänta i timmar med tusentals andra på cirka fyra ersättningsbussar. Jag skällde på trafikpoliserna och försökte utstå fyllebrölande danskar med min högljutt klagande rygg. Mattias hade tålamod av renaste guld som alltid, helt lugn och varm. En snubbe bestämde sig för att springa hem istället för att vänta, jag såg honom från bussfönstret när vi stannade vid rödljusen. Han var säkert hemma före oss. När klockan var runt fem nådde vi äntligen vår lägenhet och då var jag så trött så jag bara ville gråta men sedan kom en gryning och en ljusning och en ännu finare nästa dag. En dag som dock bar med sig ett enormt skyfall och hela festivalområdet blev vattenfyllt, det som dagen innan varit absolut sardinburksfullt blev nästan tomt och vattnet gick till vaderna. Vi var så dyblöta men sedan blev det sol och sedan en DOUBLE RAINBOW och då kan det ju livet inte vara dåligt. Särskilt inte när Slowdive spelar sin oslagbart atmosfäriska shoegaze, den som jag älskat sedan jag var ett litet totalförvirrat tonårsbarn.

DET STÅR EN FRAMTID FYRA VECKOR BORT OCH STIRRAR PÅ MIG

Det är en sorts väntan. En sorts eftertraktad lyxväntan. En väntan söt och utdragen som polkagrisdeg.
Den sista dagen i januari var kall, kanske slask, och den gav mig en treårsplan i min hand.
En livsriktning, ett val som gjorts för mig. Mitt namn på en lista och ett sorts löfte som betydde ungefär om tre år är du skådespelare på riktigt. Ett förtroende, en tur, ett privilegium lika stort och svårgripbart som tajgan.
En insparksfest som var en turbulent charter genom mina drömmars land, oerhört orealistisk och magisk.
En dagen efter, ett abnormt illamående och tsunamivågor av uppskattning, från andra till mig.

Sedan har ett halvårs liv förflutit och runnit genom mig i vardag av skiftande karaktär. Den av dubbelarbete med fastbränd makaronipudding, krävande assistentjobb och ett socialt liv i Göteborg som rann ut i sanden alldeles för hastigt. Den med Resultatet, vår mödosamt och fantasifullt frammanade föreställning. Med de häpnadsväckande innovationerna, stundom svåra grupprocesserna, ett stycke industrihistoria och enormt tighta brottardräkter.  Den med den stora ledigheten, roadtripen som vältrade sig genom hela känslospektrat och halva Europa. Tiden på Gotland av ljus, morgonkaffe, cykelturer, närhet som var sin egen värld helt utan vassa kanter. Festivaler och gryningsfester, glitter som dröjer sig kvar på huden i veckor.
Sedan de fyra veckorna av kontorsarbete och det är för lite att göra igen, pulsen sjunker ner under vattenytan och den enda huvudgatan är folktom och dammig.
Det är en sorts väntan och jag undrar vad jag ska vara beredd på. 
Och efter ett halvår är det underligt att få grattis och hurkännsdet även om det naturligtvis är med de varmaste intentioner. Jag vet inte riktigt hur det känns jag vet inte vad det är, det har inte börjat.
Den här tiden ska vara en tid av vila, återhämtning, uppladdning tänker jag. Och jag har verkligen kunnat vila. Men det står en framtidsplan fyra veckor bort och stirrar på mig och den blicken bränner, den är oundviklig. Ibland känner jag hur svallvågor slår upp i mig av upprymdhet/längtan/skräck/tacksamhet men mest av allt är jag trött på att leta efter känslor. Mest av allt vill jag nog ha verklighet efter detta halvår av (van-)föreställningar. Mest av allt vill jag nog ha en början på det som så länge varit ett sedan. Jag vill känna smaken av ett liv som tilldelats mig.
Det står en framtid fyra veckor bort och stirrar på mig och jag vill bara ropa
kom hit och ta mig med storm och jag ska ge dig allt jag har.