Härom veckan såg jag och Mattias The Punk Singer, dokumentären om Kathleen Hanna. Denna storslagna punkdrottning och feministaktivist som varit frontfigur i Bikini Kill, Le Tigre och numera i The Julie Ruin. Som är en ikon för Riot Grrrl-rörelsen som växte fram i USA under 90-talet. Alltså, sååå cool och inspirerande rörelse. Inte nog med att Kathleen Hanna är kanske tidernas coolaste scenpersonlighet, hon var och är en så otroligt viktig feministisk aktivist som reclaimade ett utrymme (musiken, punkscenen) som varit så tydligt dominerat av män, machoism och moshpits. Hon sa girls to the front och skapade ett rum för brudarna, hon benämnda patriarkala strukturer och skapade ett nätverk av feministisk kreativitet som är historisk, hon tog sig rätten att vara högljudd, seriös, rolig, sexig, svettig, förbannad, brötig, smart. Och när jag läser Riot Grrrls manifest (nedan) slås jag av hur före sin tid det känns. Det genomsyras av ett intersektionellt tänk, "because I see the connection of all oppression and I believe we need to fight them with this awareness", det är så klarsynt och tydligt, det har punkens hela slagkraftighet.
ÅH det är så bra, det är så snyggt.
Vill verkligen peppa alla att se denna film och kolla in Riot Grrrl-rörelsen närmare. Dels är hela estetiken och energin helt sjukt bra, en magisk hybrid av politiskt allvar och en kreativ störtflod. Det är poetiskt, ilsket, gravallvarligt och expressivt. Det gav mig så otroligt mycket pepp och en påminnelse om hur viktig bärare kultur och inte minst subkulturer är av politisk kraft. Vilken megafon det är, vilken plattform. Det kan verkligen göra all skillnad i världen. EVERY GIRL IS A RIOT GRRRL!
