GULDBESÖK / EN VIT KÄNGURU / FALAFELPICKNICK / DRÖMMIDDAG & DOGMAFILM

I fredags kväll fick jag besök av finaste sort, klockan 18.15 kom Maxime inrullande på perrongen och stannade ett helt litet dygn. Saknar henne så hemskt mycket eftersom vi delat stad/lägenhet/porslin/balkong/strumpbyxor/bekymmer/vardag/tvättider/stavmixer/knäckebröd  och förstås allt som händer mellan två hjärtan så länge. Så gissa om jag hade längtat och räknat ner. På fredagkvällen hade vi datenight och åt extremt god thaimat på Green mango och pratade med samtal som fyrfiliga motorvägar, förbiblixtrande i 150 km/h och viktigt viktigt. Sedan blev det lördag och det var såhär: 

Vi vaknade och Mattias gjorde kaffe åt oss. Drack i sängen och Mattias smygpluggade.

Vi hade frukostplaner.

Det blev jordgubbs- och ingefärssmoothie, amerikanska bananpannkakor, vispgrädde, björnbärssylt och rågbröd med ost och selleri. Alltså det kanske inte ser så speciellt ut men det var frikkin heaven on a plate.

BÄSTA <3

Det var en så himla fin dag och vi gick till ut, först till Folkets park.

De har ett litet sorgligt minizoo där det finns sköldpaddor och minikänguruer. Vi var ju tvungna att gå dit och spana. Mest för känguruerna (det finns tre stycken varav en albinokänguru och en unge) men de höll sig inne i sitt lilla hus och hamnade inte på bild. Men herregud de är så söta och märkliga så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Mattias säger att de ser ut som en hybrid mellan åsna och kanin och det stämmer rätt bra. Ah, vi hängde i allafall vid stängslet en lång stund och tryckte kinden mot det för att se så mycket som möjligt och förstås högljutt kommentera allt de gjorde och hur bedårande de var.

Gick runt och fotade saker och kollade på barn som studsade på den enorma hoppkudden som finns i parken. Har upptäckt att det är en dold underhållningsskatt att se ungar flyga runt okontrollerat som studsande löv på den där kudden. Alltså kan ej förklara, men det är hysteriskt roligt.

Hittade denna snygga men lagom barnsäkra installation i gräset. Alltså stackars den unge som ramlar in i den här järnskogen. 

Sedan gick vi en sväng till Humana och Myrorna, provade skjortor med sneda Calvin Kleinbrodyrer och för små Dr Martens. Efter det behövdes finkaffe.

Åt mandelcroissant och swoonade över Malmö som stad.

Sedan behövde vi gå hem och ta hand om en tvättid lite och under tiden fixade Mattias falafel för det måste en ändå äta om en är på besök i Malmö. Så gick vi till Folkets park igen, vid grafittiväggen var det livligt värre, folk rollade och sprayade.

Tyckte om det här regnbågsträdet med larven på.

Sedan picknickade vi med falafel och ingefärsöl.

Så blev det så småningom dags att följa med Max till stationen och pussa henne hejdå och lova varandra att vi skulle ses snart snart igen. Jag och Mattias gick hemåt igen genom stan.

Passerade en cykel vars ägare samlat på sig en kastanjeskatt.

Smet in på en innergård så att Mattias kunde fota min outfit (eheh livet som bloggare) men fotade honom först pga så fin.

Kom slutligen hem och parkerade Mattias cykel.

På vår innergård växer oranga bär.

Och vi har en rar gårdskatt som alltid svarar om jag jamar till den.

Gick in och planterade basilika i små ljuslyktor. 

Sedan lagade vi sanslöst god mat inspirerad av det här receptet fast med tofu istället. Alltså tror vi highfiveade sju gånger för att det var så bra. Resten av kvällen spenderas med att se Festen, mitt livs första dogmafilm. Så fantastisk, särskilt skådespelarmässigt. Var helt medryckt och skrattade och vred mig av obehag om vartannat. Trodde det skulle vara ett deprimerande sätt att spendera en lördagkväll men det visade sig vara ett mycket bra val.

INDIANSOMMAR / SEPTEMBERSKARV / KLÄDER FÖR SÅNT VÄDER

Indiansommaren fortsätter ju och fortsätter, även om jag ibland måste dra upp jackans dragkedja när jag cyklar till skolan om mornarna går det lika ofta att dricka kaffe ute i bara skjorta. I lördags var jag dock högst höstig iklädd detta:

Lackskor, marinblå knästrumpor, manchesterkjol i burgundy, silverglittrig magtröja och en svart transparent sak med krage. Jag bad Mattias fota mig och vi hittade en innergård som uppenbarligen varit ateljé och fotolabb, åtminstone förr. Rost, plåt och löv som vissnat i förtid. Bara en sån sak.

DET HÄR ÄR DITT LIV NU, DET ÄR HÄR DU ÄR

Lägenheten jag och Mattias slagit ihop oss i är en av de finaste jag sett och tveklöst den finaste jag bott i. Sådär så att en skäms lite, blir avundsjuk på sig själv och får tacksamhetssvindel samtidigt. Den har en märklig, nästan v-formad planlösning, många irrationella vinklar och sovrummets ena vägg är välvd eftersom den är belägen i en tornliknande del av huset. Det håller på att bli ett hem och det är redan en plats jag är mycket fäst vid. Det hela är inte färdigt än och det är känns lite för nytt och hemligt för att exponeras i sin helhet, men tänkte vi kunde kolla lite på några detaljer:

Vardagsrummet lyses upp av denna ljuskrona med löv på.

Ena väggen är täckt av ett hyllsystem som Mattias byggt. 

Tavlor, böcker, växter, tjusiga askar och varghuvuden som Lisa slöjdat som spejar ut som små galjonsfigurer. 

På en vägg hänger denna hylla som morfar gjorde som barn. Den bebos av en glittrig bulldog och under sitter tre fotografier av Anna Clarén.

Överst på farfars hylla står denna tweedklädde herre, min feministbibel och ett gäng ljudböcker + Angels in America.

En minibok av Den fula ankungen, pennställ, musikbiografier och ett tårtfat med smycken.

Mattias har ett rätt enormt lager av glossy mags och vinylskivor.

Och en rätt gedigen samling av mattor också.

I sovrummet finns röda sammetsgardiner (dock mycket mer mörkröda och inte så neonaktiga som här på bilden), växter, högar av böcker, plåtburkar och små eiffeltorn.

Och den här vingliga drömlampan.

I köket har vi saker ovanpå köksskåpen, som en snirklig köksvåg och murgröna.

Pelargoner och ännu ett eiffeltorn i fönstret.

På en hylla står min Mon amieservis, en plåtbricka med brudar på, fina fat och kökshanddukar.

Och på det blå köksbordet väntar två små basilikakvistar på att få växa upp till stora plantor.

GENOM SÖMNEN VIA KAMPEN TILL LJUSET (FÖR OSS SOM KAN VÄLJA)

Det blev så väldigt tyst här. En tystnad som en följd av en skola som slukar i stort sett all min tid energi och kreativitet, allt det nya som fortfarande är nytt. Och valet. Sorgen. Åtta år av blå regering som monterat ner så ofattbart mycket trygghet och försatt så många människor i odrägliga livssituationer.  Som genom det berett väg för ett parti som gör oss till en del av det allt mer fascistiska Europa. Som i sin tur bereder väg för den allra värsta sortens öppet militanta nazister.
Det är så många som skrivit så mycket bättre analyser av det här än vad jag kan göra, till exempel den här. Men jag tänkte skriva lite om var mina tankar rör sig nu när den första vågen av apokalyptisk ångest och akut politisk depression ebbat ut något.
Alltså. Det är bara så att vi inte får tystna nu.
Vi som har priviligierade kroppar, vi som inte står i den direkta skottlinjen för fascismens framryckningar, vi som har ett val att kämpa eller inte, vi som kan gå härifrån. Just vi måste stanna kvar och vi måste fortsätta eller börja om, resa oss eller skrika högre. Det finns så sjukt många som redan kämpar och så många som inte kan välja bort kampen, som får känna på rasismens konsekvenser omedelbart. Detta är en uppmaning till mig själv och andra som har privilegiet att kunna välja. Först kanske: att behandla frågan som nog maler i mångas magar nu; vad kan jag göra? Var riktar jag min frustration/trötthet/vrede?  Och jag tänker på alla som går runt med den frågan i sina kroppar och jag tänker på vilken kraft den innehåller, tänk om den viljan skulle mobiliseras. Vi som har ett val behöver hitta våra former för motstånd, för antirasism och en annan sorts värld.  Att inte försvinna bort i sömn och förträngning, normalisering uppgivenhet. Vår tystnad är deras största vinst. För mig försöker jag göra den här tiden till en tid då jag funderar och diskuterar kring vad aktivism är och hur jag kan verka i mina sammanhang. På skolan, i samtal, i demonstrationer, i NGO’s. Kanske handlar det också om att omförhandla bilden av vad aktivism och vad en aktivist är. För nu är det nog så att vi alla måste dra in ny luft lyfta blicken och fortsätta. Alltså there’s no way to go but on och vi kan väl hjälpas åt att tänka ut strategier? Det finns vägar ut och framåt.  

(Här är en hård, skarp och mycket bra text som i alla fall gav mig en spark i rumpan, på helt rätt sätt)