Mitt liv är bara Britney för tillfället (samt en sällan skådad saknad & misslyckade försök till sömn). Tänker sjunger kollar pratar dansar härmar hyllar lever med denna Princess of pop hela tiden (även under nyss nämnda fallerade sömn). Nu inleds klimax av Britneypsykosen aka premiärveckan och på lördag äntrar vårt Las Vegas Noir Kärrtorp med svart konfetti och en armé rosaklädda blondinimitationer. Jag tycker du ska komma.
HAN SOM LYSER.
Den jag är kär i bor 1409 kilometer bort men för två veckor sedan var han hos mig i tio dagar. Och trots mina inre jordbävningar, sviter efter en cykelolycka & utmattningssymptom ställer jag de tio dagarna under avdelningen Stora Kärlekshistorier. Och där står de och kastar sin beslutsamma briljans över varenda en av de där avskydda kilometrarna tills tiden skjuter in oss i samma rum igen.
RECAP: SEPTEMBER
Så har helt plötsligt en månad i Stockholm gått. Jag bor här, dessutom på en så absurd och osannolik plats som Gamla stan, armbågar mig fram mellan pokémonjägare & turisthorder och svettas med ett gäng fina personer i ett universum av midigospel, barnstjärnor & botoxmammor, dark twisted Disneydags och Britney Britney Britney, popkatten med minst nio liv. Har fotat rätt lite, men här är i alla fall en och annan smula från lajf fram tills förra veckan:
Innan jag fick flytta in bodde jag runt hos vänner, tex hos Malou med hennes vingliga boktravar och växter. Och innan hon for till Åbo för att jobba fick vi en sensommardag på balkong i bikini med pistagebaklava och kaffe och livets svårigheter och det vackra med.
Det var så många dagar vi sa till varandra nu är det sista sommardagen, men det kom hela tiden flera (fast nu är de verkligen verkligen slut). Som den här, när vi hängde på en balkong i Bredäng och satt i varandras knän, behandlade ämnen som korianderallergi, begravningstraditioner, kapitalismens kapning av kreativitet och åt sjukt mycket tacos.
När vi var på vernissage för Maxime mamma Monas utställning på Gustavsbergs konsthall, skålade i äppelmust och jag gjorde folk generade med min kamera. Otroligt vacker, tekniskt överväldigande smyckeskonst och ett så sjukt inspirerande exempel på vad en begränsning av konstnärlig utgångspunkt (en specifik byggnad) kan generera för material som pekar åt så många olika håll, spinner vidare och fördjupar sig.
När jag och Max promenerade vid Liljeholmen en fin tidig höstdag, kollade på näckrosor och kanoter och Nobels spränggropar.
Men mest har jag repat på den här teatern och det är verkligen så himla roligt och fint.