Jag syresätter mitt blod här. Tryggheten som bor i oföränderligheten, fast jag vet förgängligheten; att allt en dag kommer att försvinna. Gammelhund och ljuspilar mellan tallar. Landskapet är rostigt och övermoget. Björkarna: små facklor, askarna; tak av guldpengar.
Det brinner upp, slungar sina flammor mot himlen innan allt slocknar och läggs under aska.
MØN / HUR DET BLEV ISTÄLLET
Det här inlägget skulle egentligen bestått av vita kalkstensklippor och djupa bokskogar, en flott middag men mest naturvyer vildare än allt södra Sverige kan uppbåda. Det handlar om Mattias födelsedagspresent som var en helg på ön Møn i Danmark som skulle innehållit vandring i ordentliga kängor med kamera i hand och kaffe i termos. Det gick inte riktigt enligt planerna, men det gick såhär:
Lördagmorgon, förväntningar och matsäck. Avvemackor med prästost och groddar och ägg.
Annan viktig proviant.
Det första som hände var att det promenerade runt folk på spåren på Öresundsbron så den var avstängd och tågen inställda. Vi köpte en kaffe och ett mandelwienerbröd, satte oss i solen utanför Konsthallen, väntade.
Efter drygt en timme började tågen till Köpenhamn rulla igen men allt verkade dominoförsenat, det anslutande tåget var också en timme sent. Där hade vi det i alla fall hemskt bra, satt på övervåningen av ett dubbeldäckartåg, läste och åt matsäck. Alltså älskar matsäck!! Så bra skolresestämning.
Så kom vi fram till Vordingsborg där vi skulle byta till buss. Gjorde konster framför kameran medan vi väntade.
Kanske tråkig men mkt bekväm uniform detta med vida byxor + polo + bomber + docs + färgglada strumpor.
Två timmar försenade anlände vi så till Møn och Kaffehusets B&B. Så fint ställe som mitt porträttobjektiv som vanligt inte lyckas omfatta. Planen var att vi skulle anlänt kl 14 och sedan tagit en buss ut till klipporna och den magiska naturen, vilket genast fallerade. När vi kom fram skulle vi inte hinna ut dit innan mörkrets inbrott eftersom direktbussarna slutat gå för året. Fick alltså lydigt kasta denna huvudattraktion över axeln och skaka av mig den.
Grät lite pga tycker det är SÅ jobbigt när mina förväntningar stöter på motstånd, särskilt om jag fixat något för någon annan som nu. Måste lära mig bli mer flexibel och chill i sådana här situationer, men är ej där än.
Men kolla fint det var genom vårt fönster.
Hela rummet och inredningen var generellt sval och tjusig.
Vi pratade om läget och planerna för kvällen.
<3
Vi bestämde oss för att i alla fall ge oss ut i byn och se oss omkring.
Så vi tog oss ut genom denna port av murgröna, ut på kullerstenen och fortsättningen kommer en annan dag.
JUST NU:
Läser jag: Väggen av Marken Haushofer från 68. Är helt fast. Det handlar om en kvinna som hälsar på sina vänner i en jaktstuga i Österrike, vännerna åker för att handla men kommer aldrig tillbaka. Istället uppenbarar sig en genomskinlig ogenomtränglig vägg som omgärdar stugan. Huvudpersonen är isolerad och innesluten av väggen och börjar ett nytt liv med en hund, en katt och en ko. En tillvaro där basala behov, överlevnad, förlust och närhet står i centrum. Till det yttre sker inte mycket, men spänningen i den lilla världen innanför väggen är vibrerande. Existentiell, vacker och gripande.
Lyssnar jag på: Lana Del Reys nya. Är ju absolut knäsvag för denna dekadenta, lolitalika, mörksinta persona. Särskilt låten God Knows I Tried, herrrrregud, bästa som hänt mig i musikväg på länge.
Ser jag på: This is England '90. Äntligen har sista säsongen av tv-serien med samma namn som filmen kommit. Nu börjar nittiotalet, Madchestereran och knarket. Kanske min bästa serie alla kategorier, så allt igenom briljant. Gråter floder varje gång, och bubblar av garv för detta gängs ömsinta gemenskap.
Tänker jag på: vågen av rasistiska hatbrott som brinner omkring oss, terroriserar och mördar människor. Vi har inte en flyktingkris, vi har en politisk och medial kris där rasistiska krafter tillåts växa och härja. Här, här, här och här har det skrivits bra om det. Vi måste alla hjälpas åt för att stå upp mot rasismen, våldet, hatet.
HÄR I DEN LILLA VÄRLDEN
Skolbubblan är intakt, den håller mig innesluten och uppslukad. Det är Shakespeare, Elisabetansk fars, tai chi, situationsanalys, immersive-begreppet, ett större teaterrum, uppblåsbara möbler och jag tar med mig en hög puls tills sömnen tar vid. Utanför bubblan känns världen apokalyptisk och den känns så becksvart. Men motståndet finns där och jag vill vara där i den riktiga världen,göra riktiga saker, vara en del av det. Men mina dagar ägnas åt fiktionen, scenen, den lilla världen. En ynnest större än vad som är rimligt, men att ha ett liv utanför är relativt omöjligt. Den där lilla världen är allt som får plats, även om jag inte alltid får plats i den. Därav sömnen på den här platsen. Men här i alla fall; en favoritskjorta, ett par avklippta jeans och en undercut som växer: