Det finns tre personer som är en av de tyngsta anledningarna till att jag sysslar med teater. Det är den feministiska teatergruppen Gruppen som består av Bianca Kronlöf, Elin Söderquist och Nina Haber. Jag har följt dem sedan deras första sceniska steg på Teaterhögkolan i Göteborg och de har förändrat min syn på teater, mig själv och scenen mer än jag tror jag kan greppa. De står för en del av Sveriges mest spännande scenkonst och nu när K-special gjort ett program om dem och deras föreställning Gruppen och herrarna vill jag ta tillfället i akt att rikta strålkastarna mot dem och samtidigt skriva en enkel men blixtrande innerlig hommage till denna scenkonsttrio.
Föreställningen är en undersökning av maskulinitet, mansrollen och konceptet Man™ i Gruppens säregna estetik som präglas av svart-på-vitt-statistik, exakt koreografi, power ballader, humor och satir av högsta kaliber.
De är stenhårt ärliga och roligaste jag vet, samtidigt.
Alltså snoppfrisyrerna.
De pratar en massa om hur de arbetar, på ett sätt som är ganska icketraditionellt inom teatervärlden. Och förstås en massa om feminism eftersom det är deras utgångspunkt.
Till mig har Gruppen gett och fortsätter ge så himla mycket hopp. Om att det går att göra saker själv, att det går att ta kontrollen över sitt konstnärsskap och göra det en verkligen tror på. Att det går att göra teater som är både politisk och asrolig. Att älska det en gör men samtidigt vara svinarg på allt som är helt uppåt väggarna. Att arbeta lustfyllt och utmanande mot normer och konventioner. Att skrika, och skratta. Att det går att jobba ickehierarkiskt och konkurrensbefriat, att hjälpa och lyfta varandra, att det går att jobba med sina bästa vänner. Att det går att vara expansiv och enorm i sitt uttryck, att det går att vara rörande, teatral, tekniskt virtuos, punk, full av maskuliniteter och femininiteter samtidigt, sammanflätat och allt på en gång. Myten om att tre tjejer inte kan leka tillsammans krossad en gång för alla. De har lärt mig om att humorn verkligen är det bästa vapnet och vilken magi som kan uppstå när (politisk) ilska omsätts i kreativa sceniska världar. Värt att nämna är också att Gruppen är en av ungefär 60 feministiska scenkonstgrupper i Sverige. Det är troligen fler än det var under frigruppseran på 70-talet, men en i stort sett helt osynliggjort rörelse. Men det är stort, det är stora saker i rörelse.
