Jag börjar längta hem nu, riktigt, sådär som ett litet pipande hål i hjärtat där det drar kallt. Det är så mycket som är fint med att vara här; att följa årstiderna in på skinnet med åtta timmar utomhusarbete om dagen, djupgående samtalssessioner med rara päron, ljuset mellan ekarna, den välförtjänta tröttheten om kvällarna osv osv. Men nu vill jag till min lilla hamnstad, till mina två oslagbara finsambos, till kaffebarerna, Majorna, hemmet som är vårt, som är mitt. Idag var en tung dag, främst muskulärt ( SÅ tungt med blöta löv, skojar ej). Men så gav mig loppisen i trakten i alla fall ett gäng väldigt fina mönstrade strumpor, troligtvis sextiotal, helt orörda. Och det är ju inte fy skam faktiskt.
Ode till Max (Oh please please believe in this oath of allegiance)
Idag fyller Maxime, min älskade vän och sambo år och det vill jag fira med ett inlägg tillägnat henne, en sorts ode till en mycket förträfflig och viktig person. En minikrönika som överhuvudtaget inte kan sammanfatta eller förklara vår relation som praktiskt taget går tillbaka till tidernas begynnelse. Ett anspråkslöst kärleksbrev, en hyllning i all sin enkelhet.
Max promenerade in i mitt liv en augustidag
sensommaren 2006 på Fässbergsgymnasiets upprop för den nya musikklassen. Jag
minns inte det där så noga, men hon hade någon typ av vildvuxen
hippiepunkarlook med hemmagjorda dreads, batiktröjor, tokmönstrade
fladderbrallor och stålhättedocs. Jag minns att jag gick bredvid henne över
skolgården en morgon och hörde henne prata om att gå på svartklubb till helgen.
Hon kände ställen och människor, hade föräldrar som var konstnärer, bodde på
Linnégatan, spelade cello och var del av en värld jag instinktivt kände att jag
också ville tillhöra. Min känsla var ungefär LÄRMIGALLTDUKAN.
Och jag vet inte hur jag charmade henne (kanske var jag en tacksam lärjunge), men vi var i det närmsta oskiljaktiga sedan dess.
(Hehe, eh, ja. Det krävs en del svald stolthet för att blotta dessa mer pinsamma tonårslooks. Snackar om mig själv då, som alltså är den klorinblonda posören i sammanhanget.)
Vi har känt oss litterära och belästa och älskat Bruno
K Öijer, gått på Poetry Slam, bloggat oläsligt långa texter, använt
ensemblelektionerna i skolan till att spela Patrick Wolf och Ladytron och
Ronettes, upptäckt Gregory Crewdson och Sally Mann, tittat på Modern Konst på
Louisiana och drömt grandiosa konstnärsdrömmar.
Vi blev kära och förkrossade, lämnade och förnedrade, upphånglade och pirriga och det varit magiskt och så jävla smutsigt.
Vi scannade in våra sjuttonåriga leg i datorn, ändrade
en och annan siffra i Paint (<3) och skrev ut på hennes pappas fotoskrivare.
Misstankarna om varför det låg två fotopapper på köksbordet med utklippta hål
med de exakta måtten av ett leg avvärjde Max kaxigt med ”meeh vadå, tror du vi
typ gjort falskleg i din dator eller vadå?”. Och sedan gick vi ut och dansade.
Vi har varit arga tillsammans. Gråtit och försökt formulera vad som kändes så våldsamt fel när Försvaret föreläste på vår skola och oemotsagda pratade om människor som pjäser i ett dataspel. Vi har nog alltid varit feminister, känt oss som det, pratat om det och mer och mer gjort det. Lärt oss mer, synat skarpare, vässat våra argument, slingrat oss ur greppen på pojkarna som gjort oss illa.
Vi gick ur gymnasiet tillsammans och skrev WÖÖH på baksidan av våra studentmössor,
på utrymmet som egentligen var till för ens initialer.
Vi drömde bort oss och åkte till andra platser. När vi var sjutton åkte vi till London tillsammans med Julia och mamma. Vi promenerade i Camden, spanade på lockiga gatumusikanter och jag lärde mig vad Brick Lane var. Sommaren efter intog vi en Parislägenhet, klubbade på en gammal brandstation, efterfestade med fransoser som hette sånt som Pierre och Francois, år crêpes i Jardin du Luxembourg och matade luddiga ankungar i fontäner. Vi jagade vita påfåglar i Fountain Bleau, hängde i Carl Larssons gamla ateljé i Grez tillsammans med Max farmor, åt ost och palmiers.
För drygt ett år sedan bestämde vi oss för att bygga bo tillsammans och sedan dess har det varit vi som varit den bestående duon i trean i Majorna. Vi har en balkong väl lämpad för Baileyspimplande om sommarkvällarna, vi har gemensamma tvättider och resorb och frysta hallon och shampoo, vi har äntligen ett soffbord. Vi har tjafsat om komposten och bananflugorna ibland, men det är en petitess i sammanhanget. För den där vardagliga närheten, det kontinuerliga samtalet om varandras liv, de löpande diskussionerna, hemmafesterna, de gemensamma ansträngningarna på gymmet, upptäckten och frekventerandet av det franska bageriet, stunderna av svaghet och stress och tårar där en får finnas där för varandra, de lättsamt sömniga söndagsmiddagar på Hagabion och vetskapen om att hon finns i rummet bredvid.
Hon har varit långa perioder utomlands, sett tusen nya hörn av världen och vi har ibland inte hörts på månader. Men hon kommer tillbaka till mig, och jag kommer tillbaka till henne. Och jag önskar att vi alltid ska fortsätta komma tillbaka till varandra.
Min fina sambo, ärliga och skarpsinniga favoritpingla, min politiska tänkare och medkämpe, min stjärnsyster, mitt lilla gosiga djur, min osvikligt lojala peppare,ovärderliga vän av stål och guld – HURRA PÅ DIN DAG.
(she said it was all make belief but i thought she said maple leaves)
En helg av skog, svindlande närhet och den försiktigt oroande insikten om att träden förlorat alla sina löv nu och att det börjar bli svårare att se färg. Nyregnad luft och grus under våra fötter när vi springer. En unge som just rest sig och tagit sina första skräckeuforiska kliv på den här jorden. Se att det är auktion i Folkets hus, smita in snabbt och så impulsköper han en drömsk och sliten divan som skulle kunnat stå i familjen Ekdahls källare i Fanny och Alexander. Smördegsimpro resulterar i dumplingsliknande bakelser som briserar av smör, mandelmassa och bär. Jag med mina förväntningar som ibland stupar över i prestationsångest, spänningen i bröstet och en liten gråtkavalkad innan jag kan andas fritt igen. Storungen som täljer trollstavar, målar gorillahybrider i rosa och blått, gosar med mina flätor och fotograferar sin värld en halvmeter över golvet. Eggs in a basket, skaldjurspizza, smörstekt surdegsbröd, vaxbönor med citron och vitlök, oslagbart krispig klyftpotatis och en rad andra gastronomiska under som passerar. Min första Gregg Arakifilm och jag tror jag hittat en ny favoritregissör. Explosiva känslor, trevande planer. Vi lagar äppelsylt och han rör sig fort, dansar till The Cure. Kanelstänger och rödstrimmiga äpplen, råsocker och sjudande värme. Vi sitter på hans vardagsrumsgolv, ullkuddar, afghanska mattor och så har vi tagit in täcket. Vi lyssnar på ett P1- program som hamnar om drömmar och livsplaner som rämnar, jag ritar blåa träd som ser ut som alger med julgranskulor i. Bill Callahan, Cat Power, första avsnittet av Skins och ett nytt rödvin. Att i två nätter tappa bort vems hjärtslag som är vems innan jag måste åka därifrån igen.
kulturtantspunk
Något sådant här såg jag ut i söndags, en vindstilla dag som innehöll kungsfrukost, Six Feet Under, Morrissey, promenad genom Linné över Kungshöjd, finsnack med Jenny, italienska ostar och tryffelpasta på en söndagssömnig restaurang med tapeter i taken. Silvrig långkjol, avklippt plommonlila pololinne, flätskärp, låg hästsvans, röda läppar och kängor. Det + vinröd stickad tröja + duffel gav mig känslan att jag är dömd/välsignad till en vinter som kulturtantspunkare.