FRUKOSTSALONGEN

Jag och Mattias har ju en illa dold frukostfäbless, det har följt oss sedan första dagen, bokstavligen. Vi äter, lagar, konsumerar, turistar, diskuterar, listar och recenserar frukostar och bruncher. Som vilka medelklassfoodies som helst egentligen. Vi har länge tänkt att vi ska göra en frukostrestaurang hemma, alltså en lite satsigare frukosthändelse där gästerna får lägga en slant så att vi slipper gå en massa back. Lite lyxigare, lite mer uppstyrt. Förrförra helgen slog denna önskan äntligen in och en liten skara kära vänner kom till vår frukostsalong.

Klockan elva skulle de komma så vid nio var vi i köket med en klar och tydlig plan. Våffelsmeten hände.

Chiapudding med vaniljkvarg (hemmagjord obs).

Med noggrannhet utvalda frukostfavz och käcka paketpriser. 

Vi ordnade långbord i vardagsrummet. 

Blandade koppar och tända ljus.

Lektyr vid divanerna.

Så mycket bra frukt uppskuren och redo.

Och så kom de! Det var nio personer allt som allt, men Andreas, Shora och Latifa var för hemliga för internet. 

Alex hittade chilligaste positionen.

Sedan var det full rulle i köket så jag missade att fota våra episka mackor! Surdegsbröd med majs- och chillikräm, mosad avve och pocherat ägg. Det betyder att det måste bli en repris. Här är i alla fall chiapuddingen med blåbär och kokoschips och fruktsallad på mango, clementin, äpple och granatäpple samt chokladgranola. Inte så olyxigt. 

Fina Felicia och Paula.

Emma och Lovisa körde våfflorna.

Så himla soft att ha så mycket folk hos sig men också tillräckligt få för att vi skulle hinna sitta ner och käka och prata och inte stressa oss fördärvade. Ganska mycket jobb för en sådan här grej men också stor utdelning skulle jag vilja säga. Dessutom fick vi äta kalasrester i dagarna tre, bara en sån sak. 

LÅNGTKORT FRISYR / ANDERKATTEN

Jag har ju haft undercut sedan början på året då jag fick en mkt stark impuls och hetsade Mattias att slå slag i saken innan jag kunde hinna ångra mig. Trivs som tusan med den pga den tillför ett visst mått av punk i tillvaron. Nu när min lugg växer ut delade den sig och det uppstod liksom en slokande gardin på högersidan medan resten av luggen försvann i en skarp vänstersväng. Not så klädsamt, så gardinen rakades också av. Gillar verkligen detta med att ha långt och kort hår samtidigt, att kunna välja trassligt svall eller kortklippt k00lness. Det är också så wild n crazy som en person som har så mycket stolthet och identitet i sitt hår som jag vågar vara. Borde ju tagit dessa bilder när mitt hår var nyfärgat och helsvart, men nu fick jag tid för att jag var hemma och sjuk så håll till godo:

NÄR SOMMAREN LÅNGSAMT BRANN UPP

Hösten har varit så lång här känns det som. Kylan biter aldrig riktig till här, det finns ingen frost så träden behåller sina flammiga lövkappor så länge de kan. Nu är de nog så gott som bortsvepta. Lite såhär har höstens intåg sett ut genom min kameralins under några parkpromenader i Malmö:

DET SOM HAR HÄNT; DET HÄR TÄNKER JAG PÅ (BARA ETT LITET BRANDTAL)

Det finns saker som får allt att skälva och stanna av. Som får alla att tala med höga röster, som tvingar fram kommentarer och ställningstaganden. Så också från mig. Jag gör inte anspråk på att ha något särskilt nytt att tillägga, men det går inte riktigt att vara tyst, för tystnaden skulle bli till ignorans. Jag satt på ett golv och hade picknick med vietnamesiska vårrullar, kära vänner och cavaflaskor när beskedet om dåden kom, och festen dog. Allt blev liksom mörkt.

Det som hänt i Frankrike är helt överjävligt, odiskutabelt vidrigt och så sjukt sjukt sorgligt. Mardrömslikt och vettskrämmande. Hjärtan blöder, en stad skakar och världen med den.
Och jag är långt ifrån den första som vill fälla in andra perspektiv i diskussionen, som vill ropa men vi får inte glömma allt det andra också. Jag ser reaktionerna på dådet och människors medkännande hjärtan och uppblossande solidaritet och det är vackert. Men jag kan skönjer en liten bitter eftersmak i vimlet av solidariska gester ändå. Inte för att det rapporteras eller sörjs för mycket över det som hänt i Paris, absolut inte. Bara på grund av de mönster av tystnad och passivitet som synliggörs inför de hemskheter som aldrig genererar samma (mediala) reaktioner. De katastrofer, terrordåd, massakrer och förtryck som aldrig blir föremål för samma uppmärksamhet och medkänsla. Som sker längre bort, hela tiden och som drabbar ickeeuropéer. Visst är det något i att det geografiska avståndet är mindre som gör att det blir enklare att relatera, för att det rent fysiskt är närmare. Personliga kopplingar osv. Och IS framryckning i Europa är gränslöst obehaglig. Men jag funderar ändå på vilkas liv och död det är som inkluderas i vi:et, som får att känna det där kunde varit jag och slår upp våra hjärtan på vid gavel?

Jag tänker på; vilka liv som betyder något i vår västerländska mediala logik? Vilka människor, vilka kroppar som får förbli människor och vilka benämns som strömmar, volymer? Vilka får vår solidaritet, vår sorg, vårt stöd? Vad är det som gör att världens ledares skarpaste ton och handlingsförmåga vaknar till liv när det handlar om Europa?

Jag blir orolig att diskussionen inte fördjupas, kanske snarare förtunnas.Att en liksom har gjort sitt när en lagt ett trikolorfärgat raster över sin profilbild och inte funderar vidare på varför det är som det är nu. Och jag hoppas inte detta uppfattas som att jag skammar eller ställer mig över någon, det är definitivt inte min avsikt. Det är lika mycket en uppmaning och reflektion över mig själv. Jag tänker att vi behöver både de drastiska affekterade gesterna och det fördjupade samtalet. Att inte söka de enkla svaren och syndabockarna. Att istället; fortsätta söka kunskap vägra rasisternas retorik och problemformuleringar. Och insistera på solidariteten. Den internationella. 
Klart slut på brandtal.