För två veckor sedan (får svindel av tidens expressfart) var Mattias föräldrar här och bodde hos oss i två nätter. På lördagen lämnade vi Möllan, vi tog oss rentav över bron till grannlandet i söder, till smörrebröden och den avancerade designen. Målet var moderna museet Louisiana, jag hade inte varit där sedan jag och Maxime och hennes familj var där och blev störtförtjusta i Richard Avedons svartvita porträtt och åt flott julbord med havsutsikt. Och det var längesen nu.
Vi köpte kaffe och hade smygpremiär med lussebulle på tåget ner.
Var förvånad över hur snabbt det gick, bara ungefär en timme. Det var vackert och kargt, snålblåst och hav. Jag tror att en behöver se horisonter med jämna mellanrum, annars blir världen för liten.
En av de bästa sakerna med Louisiana är omgivningarna, det ger så himla mycket till ett museum när det finns bränningar och vidsträckthet utanför.
Den stora grejen var Olafur Eliasons verk Riverbed. En flera rum stor installation med isländskt grus, sand, stenar och ett vattendrag. Det var kanske mest spännande att just gå in i rummet, brottet från de klassiska utställningshallarna till en bit natur instoppad mellan vita väggar. Efter ett tag blev det ganska märkligt att se människor gå runt och instragramma febrilt, själva grejen med att åka till konstmuseum för att uppleva natur. Vad det säger om ens relation till naturen osv. Men det är ju också intressant.
Satt lite på en sten.
Mattias, Malte, jag. Vad färgkoordinerade vi var ser jag såhär i efterhand. Jag hade Mattias Caravaggio-tisha, enligt en fri tolkning av devisen att ta seden dit en kommer (om en ska se på konst ska en också klä sig i konst).
Det fanns även böcker av samma konstnär. Märkte att jag älskar böcker med hål i, så att det blir som små tittskåp av origami nästan.
3D-effekten.
Utanför fanns det mer konst, i form av detta träd. SJUK stam.
Samma konstnär fortfarande, hans modeller.
Ett myller av geometri. Tyckte om det.
Sedan förflöt flera timmar och jag glömde bort att fotografera. Vi tittade på uppförstorade vykort från första världskriget med ditritade budskap och kommentarer, en installation med hundratals mikrofoner, långsmala järnskulpturer och mer och vidare tills jag var helt uppfylld av intryck. Träffade och kramade även min klasskompis Paula, åt fin buffé i restaurangen samt blev föga imponerade av museishoppen. Jag brukar älska dem men den här var ganska trist. Men det är så värt att åka dit för platsen och konsten och maten, så det gjorde inte så mycket.
Jag släpade långt bakom de andra på vägen tillbaka till tågstationen. Var tvungen att stanna och fota olika bär. Mattias frågade varför fotar du alltid bär? och mitt svar var det banala för att det är fint. För att fint räcker.
Märker hur hungrig jag är efter färg nu när allt börjar bli så monokromt, kastar mig över varenda kvarglömd färgfläck.
Som röda postlådor och djupt blå bär på röda små kvistar.
Far och son. Tycker så mycket om den här bilden, men stämningen var ganska motsatt till kylan som den kanske utstrålar. Vi sov på tåget hem, jag blir så vansinnigt trött av museum. Trött men nöjd, för det hade varit en fin dag.
Och sedan åt vi burgare och fish tacos på nya favoritstället Casual och det var så himla gott och det fick sätta punkt för den fina dagen.
