YOU FIT ME BETTER THAN MY FAVOURITE SWEATER

Såhär såg jag ut en stund igår, när jag promenerade genom slottskogen, förbi hundägarna och de ansträngda joggarna, dagisbarnen vadderade i neonfärgade overaller bland de blanksvarta bokstammarna, trädkojorna och änderna. Stannade en lång stund vid säldammen. Tittade på deras rörelsemönster, hur de vred sig under vattnet, kolklotsögonen och morrhårsmustascherna precis över vattenytan. Tror jag råkade skratta högt några gånger, och så blev jag lugnare inuti. De är bedårande, men de har nog ett ganska ledsamt liv. 

Jag klädde mig uppstyrt för att det gör dagarna roligare och får dem att kännas lite mer på allvar. Så att de inte tas över alldeles av mjukisbrallor och sängkaffe, även om det är mysigt det med.

Tröjan köpte jag på Humana i Malmö och den är så sjukt bra. Helt otroligt varm och så fint stickad, i bästa midnattsblå nyansen. Har haft total brist på varma tröjor i flera år och alternerat mellan olika dåliga akrylvarianter, men nu har jag den här och den vinröda som passar till i princip allt. 

Skjortan är vintage som jag fick av Rebecka för ett par år sedan och fortfarande är en av mina bästa. Grävde fram knästrumporna ur en låda, jag hade glömt bort dem men tyckte de passade med skjortan. Hjälmen som står och balanserar på fåtöljen i bakgrunden är Philips från när han var utklädd till rymdhunden Laika på rymdfesten vi hade för ett tag sedan. Det var troligen den bästa utklädnad jag sett i livet och den här hjälmen, som har hundöron och cccp- tryck på sig, är en souvenir från det.

DALSLANDSWEEKEND

Jag spenderade helgen i min dalslandsskog, jag vill gärna åka dit när jag blir för uttråkad eller stressad över att vara arbetslös i stan när alla andra pluggar eller jobbar. Och det är så bra för det är bara en liten tågresa bort. Det som inte fastnade på bild var en pubkväll med livejazz, baklavabakning, promenad till sjön och inspektion av bävrarnas verk, badkarsbad med rödvinsglas, Peter Birros Upp till kamp, orosmoln och framtidsångest som svepte igenom oss, mandelsbollsmatlagning och Madonnadans, ovisshet och hoppfullhet. Det som däremot klistrades fast i kameran var det här:

Sconesfrukost vid det blå bordet sent en söndag, med honungs- och vaniljsmör och valnötsröra med lönnsirap. 

Jonis och Lisa lägger nytt tak på sitt ruckelslott, vi gick upp dit och hjälpte till en smula. Jag låg på mage högst upp på byggställningen i någon sorts sälposition och målade vägg med mage och ben mot isglaserad spånskiva. Hade besynnerlig träningsvärk dagen därpå.

Favoritunge.

Fick gå in och värma mig, dricka kaffe, läsa bok för Hilma och fota HilmaVillevimpeln i eftermiddagsljuset.

Mattias har köpt en sjukt fin, mörk och gothisk bilderbok som bland annat innehåller ett alfabet över barn som dött på tragiska vis. Morbidt (?) och väääldigt roligt.

Han lagade mina sidenbyxor.

På måndagen försökte vi vara ordentliga människor, gå upp i rimlig tid och gå ner till Mattias kontor på bruket. Det var soligt och krispigt. Tur att sådana här röda bär stannar kvar med sin färg. 

Jag, Lisa och barnen promenerade bort till Anders som bor en bit bort från bruket, i en liten avskild miniby med Bullerbykänsla. Solen stod lågt fast det bara var tidig eftermiddag.

Anders visade oss runt.

Vide grävde ner någon typ av köttbit med besatt frenesi, och glömde förmodligen bort sitt smarta gömställe i samma stund som han grävt klart.

Ljuset.

Magiskt kvällsljus +  rävhund.

Helt otrolig utsikt därifrån, bruket och husen som små pappermodeller långt där nere.  Vansinnesvackert. 

DAGENS:

Lycka: noll millimeter mellan hans sömnvarma kropp och min/ kärleksförklaringar klockan åtta en tisdagmorgon /att han finns

Ord: ”nakenkrav”! Såg på löpsedeln. Se det som ett fullvärdigt alternativ till klädkod.
Känsla: men allt ordnar sig nog ändå snart, visst?

Bästa idé: att bygga små hus på hjul (á la cirkusvagn), hyra en parkeringruta och bo där. Kan inte tänka mig någon spexigare aktionsmetod mot den knäppa bostadsmarknaden.

Läsning: artiklar om New Public Management och de sista sidorna i Grundläggande studier i hoppfullhet och hopplöshet.

Dagdröm: I korta drag: en parisisk vindsvåning (jamen för all del, tänk Versailles möter Ekdahls mansion i Fanny & Alexander) med svindlande takhöjd, valv, stuckatur, kristallkronor och klanderfri inredning. En hedersplats i den franska kultureliten ingår givetvis, liksom en kombinerad filmstjärne- feminist- och stilikonstatus, fri tillgång till de stora modehusens couturearkiv (tänker mig att det finns ett sådant) samt regelbundna lunchdejter med Jean- Paul Gaultier. Denna väldsfrånvända glamourdröm är lika underbar som absurt ouppnåelig och blossande genant. Eh eh. Ska snart bli rimlig igen.(Men erkänn att det vore ganska flott?)

Om hur fort det svartnar för ögonen när dagarna går och dörrarna stängs.

Det är en månad kvar på det här året, jag har jobbat två dagar den här månaden och är en alltför typisk bild av inkomstlös twenty something kulturarbetare. Virrig runtirrande. Arbetsmarknaden bara: välkommen ut i kylan och den mentala hemlösheten darling! Kom och ge oss allt du har men räkna inte med annat än one way communication i sin renaste form. 
Mycket av mina dagar nu går ut på att maila, söka jobb, svara på annonser, uppdatera CV, knyta kontakter, kasta ut krokar, lägga ut trådar, le, söka, sälja, maila. Stirriga blickar i alla riktningar efter mål och mening och jobb; nu. Har ju grandiosa planer om skådespelarutbildningar, scenkonstnärlig revolution och flärdfulla utlandsvistelser, ehehe, men det är dagarna nu som måste ordnas upp innan visionerna ens kan börja ta myrsteg mot planer. Det är svårt att hitta arbetsro, jag hackar upp min uppmärksamhet och koncentration i utspridda kringflackande bitar. Svårt att vila i de nya fälten av tid när varje dag som inte säkrat några pengar till kontot ökar pulstakten. Som förlorade dagar, när de egentligen är guld värda. När mycket omkring egentligen är så obeskrivligt vackert, och säkert också vibrerande av möjligheter. Känns genant självömkande med min klagosång ur medelklassens mitt; jag borde kanske bara kämpa hårdare. Men det känns också, när en är arbetssökande, att det är något skevt med vårt system som är så hårt och ogenomträngligt när en råkat halka ut, om så bara en liten bit.
Och det är märkligt hur alla potentiella vägar ens liv skulle kunna ta med ens försvinner ur synhåll när en står sysslolös. Hur en verkar omgärdad av idel väggar fast en liksom anar, vet, eller vill intala sig själv om att det egentligen finns hundra dörrar ut. Upp i ljuset. Men de går inte att få syn på. Framtiden som ett sandslott och vägarna som retsamma återvändsgränder.
Mörkret är inte så kompakt och cyniskt cementerat som det förmodligen låter nu. Det känns ofta okej och jag rider på små vågor av energi och handelskraft. Kniper kreativiteten när den kommer, försöker då omvandla den till något som känns och syns. Men skyddsväggen mot den kvävande hopplöshetskänslan är oroväckande tunn och alldeles för lätt att ramla igenom. Känslan av att vara överflödig, onödig halvutbildad ungdom utan någon tydlig plats. Den dubbla känslan av att det kanske bara är jag som gör fel och misstanken om att vårt samhälle misslyckas fatalt med att fånga upp sina medborgare som ju vill vara med. Som kämpar hårt men hålls utanför. Min arbetslöshet är absolut ingenting mot personer som gått utan sysselsättning i åratal. Men att det går så fort att störta ner i tvivel, stress och uppgivenhet ger kanske en fingervisning om vad det gör med människor. Hur snabbt utestängningen tränger in i märgen och målar svart för ögonen. Det måste finnas andra sätt för ett samhälle att ta hand om sina människor på. Öppna sina dörrar. Annars får vi måla dit nya.