JAG TAR MIG TILL SKOGEN

En gång för några veckor sedan hade jag så mycket ångest & livskris (allt upphöjt till 200 av PMS:en of doom) att jag började räkna uppehållet i tårflödet istället för antalet gånger jag grät. Då var F här och då tog vi oss till skogen, vilket faktiskt är det enda rimliga att göra ibland när livet känns orimligt att leva. Och efter att jag fått se brinnande skymningsmoln, daggen samlad i klungor av lupinblad, trädstammarna slå sina skuggor i ojämna ränder över grusvägarna, efter att ha fått snubbla ut i hästhagarna för att fånga allt som guldskymningen kastade sig över på bild, efter att ha fått eldat i spisarna, hängt med pianot och djuren och sprungit den där rundan och sett ekorren som äter upp fåglarnas mat i mammas och pappas trädgård och uttala alla rädslor och tillslut somna och nästan gråta färdigt så hade egentligen ingenting förändrats, men livet kändes lite mindre orimligt att leva. 

KARNEVALEN GENOM EN ENGÅNGSKAMERA

För tre månader sedan var jag i Rio med F och där var det karneval och där var vi. Jag hade med mig en engångskamera eftersom det var för onödigt riskabelt att släpa runt på min systemkamera i oöverskådliga människohav. Det var en av F's lugnaste karnevaler och det sjukaste jag varit med om i festväg, skoja inte hur mycket kusinen från landet jag var i detta sammanhang. Men tycker ändå jag acklimatiserade mig ganska fort. Vi kollar lite:

En fest som började 8 på morgonen, varför inte.

Att biltrafik i innerstäder borde omgående bytas ut mot topless styltgång.

Orimligt hett sällskap. 

Så mkt profile pic-potential i denna bild om den varit hälften asfalt och mer close up på pose och pussy power-tag.

Gulliga enhörningspojkz.

Lapa. Här såg jag en av de vackraste tjejerna jag någonsin sett i livet, kommer aldrig glömma.

Avatarbiceps och smickrande vinkel finnes.

En "liten inofficiell gatufest"

Annan fest, (lite) annan outfit. Hade liksom inte alls fattat nivån av extravagans som förväntas och hade med mig diskreta "festkläder" som kanske passerar på Möllan, men som framstod som de mest anonyma vardagskläder på karnevalen. Har aldrig känt mig så minimalistisk även om jag ansträngde mig för att kompensera med diverse neonfärgat kroppspulver, strasstenar och skojiga hattar. Hu så tokigt det kan bli.

Drömmiga omgivningar.

Ah vad jag kämpade med att frisera denna usla plastperuk i strävan att se ut så mycket som möjligt som en mangafigur. Nåja, det gick ändå inte att behålla någon som helst piffig eller fräsch ambition för svetten var ett ostoppbart flöde som sköljde bort allt i sin väg.

ROLIG FEST

Kära & svettiga personer & det var mitt i natten & 35 grader & jag skulle ljuga om jag sa att jag inte saknade det

Dagen efter den här festen hamnade jag på akuten i två dygn, men det hade nog inte med festen att göra & även om det gjorde det var det ändå värt för att dansa genom Rio i tre dagar var jag nog tvungen att få uppleva i det här livet.

FEM GREJER SOM GER MIG HOPP I KRIGET MOT ÅLDERSÅNGESTEN

Att vara Tjej™ i ett kapitalistiskt patriarkat är ju jobbigt på cirka 400 000 sätt (NEWSFLASH). En av de sämsta grejerna är hatet och all typ av osoft behandling av äldre kvinnor, eftersom en förr eller senare kommer att bli en av dem. Som att alltid vara jagad av Tiden själv. Egentligen är ju äldre kvinnor en av de mest överlägsna kategorin människor, men det jobbar vårt briljanta samhälle stenhårt för att dölja. Att stå på randen till teaterbranschen där en är än mer exponerad för dessa kvävande normer gör det inte lättare, även om det finns en massa hopp och potential i scenkonsten (varför annars hålla på). Jag lider i alla fall från och till av brutal åldersångest och det känns så himla deppigt att vara 27 år, precis i början på lajf och ändå ofta känna det som att allt redan är förbi för att en inte är 19 längre. I relation till mitt stundande yrkesliv känner jag mig ny, osäker och kalvig som en tonåring men för gammal för att vara riktigt ung. Det är bisarrt. Jag tänker därför mycket på hur en kan alliera sig och hitta strategier för att stå emot och förråda denna ungdomsfetischistiska logik. Här är några grejer jag sett/läst på sista tiden som gett mig hopp, varsågod alla modbrutna kweens & riot grrrls där ute som lider av samma kval som jag:

Kobra om klimakteriet. Ganska sorgligt men mer hoppfullt och med så många tunga kvinns (+ deras gulliga hundar) som jag skulle vilja vara bästis med.

Denna intervju med Marianne Lindberg De Geer. SÅ empowering och rolig.

Denna dödscoola dumplingkock/DJ som innehar den majestätiska och vitala åldern av 82 år.

Detta finns inte på nätet, men Ulrika Dahls texter överlag och inte minst hennes essä om femme-inistiskt åldrande som finns i hennes bok Skamgrepp är briljant.

Och Advanced style såklart <3 Mycket förmögenhet & bourgeoisie at work, men vilka stilsäkra silverrävar alltså.

Önskar er en god åldersångest-terapi och plz dela med er om ni sitter på fler hoppingivande personer/intervjuer/klipp/essäer/whatever.