PIZZAVALBORG, RÖDA FANOR & MINIMALA ANKBARN

En gång var det valborg och första maj, en helg av kalas och kamp. För mig var det såhär:

Maxime var här och valborg till ära mönstermaxade hon med både kaktusar och storblommigt. Vi skulle få finfrämmat och ställde till med pizzamiddag, synd att jag inte fick någon bild på pizzorna för de var sannerligen värda sin vikt i guld. En med tomatsås, färska tomater, vårlök och mozzarella och en med citron- och vitlökscrême fraîche, potatis, päron och valnötter.

Jag lyckades som vanligt tyvärr fota mer mat än människor men det var i alla fall Emma, Emilie och Joel som var där till en början. 

Det blev efterrätt, mjölkchokladmousse med cointreau, hallon och physalis. 

Vi hängde på divanerna och i vardagsrumsfönstret, åt tills vi storknade, gosade, drack bubbel och sjöng sedan in våren i stämmor. Inget märkvärdigt och ändå så himla bra. När de andra gick ut i natten hörde jag deras skråliga stämsång på gatan utanför och sedan somnade jag efter en valborg som var precis som jag önskade mig.

Dagen efter var det första maj! Detta annonserades med all önskvärd tydlighet på grafittiväggen utanför vårt hus, lokalpatrioten i mig blir knäsvag och exalterad över denna stadsdel.

Jag och Max preppade med våffelfrukost.

Och så demonstrerade vi. Vädret var som en charterreklam och det var uppsluppen kampstämning. 

Dessa personer vajade med röd fana och spelade Internationalen svinhögt varpå spontan allsång uppstod. Sedan hängde vi i Slottsparken där det var den mest uppstyrda första maj jag varit med om, med scen och talare och spelningar, hoppborg och teater för kidsen, politisk merch och mat från massor olika länder. Vi (som i jag, Maxime, Emma, Emilie, Andreas, Shora och bebis) köpte papptallrikar med irakiskt käk av några gulliga irakiska gubbar och satt sedan i solen, myste och lyssnade på talen. 5600 personer var vi i demon och det politiska hoppet så välbehövligt. Och så blev jag medlem i vänstern! Nu jäklar måste min politiska organisering bli verklighet. 
När jag och Maxime kom hem efter många timmar av förstklassigt första maj-firande blev vi supertrötta och ägnade resten av kvällen åt att äta choklad, dricka mango- och banansmoothie och titta på Hotell uppflugna på varsin divan. 

Dagen efter hörde Shora av sig och bjöd in oss på palestinsk frukost. Det var såhär fint!

Såhär gullig var Max.

Det var hoummus, baba ghanoush, zaatar, oliver, färska grönsaker, stekta ägg, sesambröd, yoghurtbollar, koriander, vårlök juice och kaffe. Insanely gött. Bebis Latifa får inte förekomma på nätet, därav inga bilder på hon som är det gosigaste som hänt mig.

Och sedan promenad i Pildammsparken såklart. Det är så mycket blommande träd i den här stan.

<3!!

Och där det finns familjer av änder. Denna bild får avsluta denna lilla berättelse om denna lilla helg i detta lilla liv, ska inte ge mig på något tafatt försök att beskriva hur gulliga dessa dunbarn är. Ni ser ju. 

ENGELSK KONFEKT SOM SPRINGER

Det är ledig dag och det är guld värt, klockan är två och jag har inte ens gjort mig i ordning än. Att få släppa rutinerna och schemat ett ögonblick. Jag har varit oerhört förkyld i över en vecka, tappade rösten i lördags och den har varit som en trasig tågvissla tills nu då den långsamt tar form igen. Min röstlärare säger till mig att hålla käft utanför repetitionerna men jag kan förstås inte hålla mig. I övrigt tänker jag på: att det går att åka färja Danmark-England nu och att det går att åka tåg Malmö- Berlin för 333 kronor, att vänstern borde genomgå en rejäl grafisk makeover och sluta upp med sin nostalgi, vilka kläder jag ska ha med mig till Portugal (för om mindre än en månad åker jag och ett magiskt crew just dit), hur tusan min ekonomi ska hålla sig på benen i sommar, the precariat-ized mind, det här med skådespeleri och vilka färger jag ska ha på bloggen. Och så har jag ett par nya skor, de snabbaste och färgintensivaste jag någonsin haft. Det går att välja sina egna färger på vissa modeller hos Adidas och jag tänker inte ens berätta hur mycket tid jag la på att bestämma mig för den här kombinationen. Orimligt. Det tog en massa veckor innan de kom på posten, men nu går vi omkring tillsammans hela dagarna. Tillåt mig att presentera:

Glada va! Balla va! Snabba va! Jag har även lyckats dra på mig en krispigt bronsfärgad solbränna som ni ser, är så redo för avklippta 501:or och beachhäng.
Nu ska jag och mina skor ut och gå till havet.

SOM EN DÅLIGT GLASERAD MUFFIN EGENTLIGEN (OCH OM EN PÅSK MED FLERA HEM)

Körsbärsblommorna har sedan länge regnat ner i rännstenen, kastanjeträden vecklat ut sina blad i sin fulla längd och jag förstår inte längre vad klockan är för tiden är i maratonform och springer mycket snabbare än mig. Skolan är tiotimmarsdagar (där vi jobbar med den här och den här scenen) och motsträviga utmaningar, tvivel och trötthet, naturalism-overload och stundtals magi. Jag är: i förväntan, sommarlängtan och ständig social stress, ständigt bakvatten och ständig konflikt kring livsprioriteringar. Det verkar inte finnas något enkelt svar, kanske hinner jag ikapp till sommaren, om ett år eller aldrig. Kanske måste jag på allvar omvärdera och erövra allt på ett nytt sätt för att slippa se tillbaka och tänka "VARFÖR all denna ältande ångest?". Drömmer om att det här skulle vara en plattform för filosofiska betraktelser, feministiska politiska analyser, populärkultur och satir, långa tankar, kritiska reflektioner, allt överdraget med en glasyr av överdådsfrukostar, sidenbyxor, tenniskjolar, motljus och la dolce vita. Nu är det liksom bara glasyr, fast en kladdigt söndersockrig som har spruckit och i stort sett fallit bort, lämnat ett sorts ingenting efter sig. Och mitt behov av att förklara och ursäkta detta verkar oändligt.
Det jag egentligen skulle göra här var att trycka fast en bit bortfallen glasyr och berätta om min påsk, så nu gör jag det: 

Första dagen på ledigheten var jag kvar i Malmö med Mattias, inte så vanligt för oss att ha en heldag ledig tillsammans. Vi cyklade till Moderna och såg Nils Dardel-utställningen, han med Den döende dandyn.

Tyckte så himla mycket om det, det var en drömskt dekadent smällkaramell. Älskar kidsens stil på bilden till höger, inte helt olikt hur jag tänker mig sommarens klädnader.

Vi cyklade och letade efter en vintagebutik som tyvärr visade sig ha stängt, men där låg istället ett café där vi slog oss ner för att käka veganburgare av mungbönor. Mycket bra krisp, min bästa veganburgare hittills. Gosade med en extremt gullig hundvalp också men den vågade jag inte fota.

Sedan åkte vi till Kallis! Eftersom en stor del av upplevelsen med Kallis handlar om att få hänga i ett separatistiskt rum med bara kvinnz och vara obrytt naken så delade vi upp oss för att mötas upp efteråt. 

Det var lika bra som kallbad alltid är, en är ny och utmattad och glasklar efteråt.

Det blev nästa dag och jag satte mig på en buss till Göteborg som var saltkysst solkysst och hur välkomnande som helst.

För att hänga med bästa Max. Vi satt först ett par timmar i solen på en uteservering och gick sedan direkt för att premiärglassa.

Snart flyttar de ut från kollektivet så det var en aning vemodigt att vara där och veta att detta hem, som inte är mitt hem men ändå är det, snart är oåterkalleligen borta. Men mest av allt var det bara fint, kul och vilsamt att vara där.

Hanna och Norea passade detta moln till hund, han hette Malte och hade fel på stämbanden och väldigt mjuka öron.

På påskafton dukade vi upp till pangfrukost. Det blev amerikanska bananpannkakor och äggröra (som blivit ett stående frukostinslag) plus allt det andra.

Det var allt jag kunde drömma om.

Hanna och Malte <3

Det var inte så varmt men ändå så fint att det var omöjligt att stanna inne så vi gick ut och slog oss ner på baksidan av huset där utsikten är väldigt, väldigt Göteborg.

Mattias hade kommit efter från Malmö och Maxime gjorde Bloody Marys till dem som kanske blev lite för mycket som en stark tomatsås.

Men ändå sjukt fint att kunna sitta ute överhuvudtaget.

När en nu är i Göteborg så är ett häng på Hagabion obligatoriskt. Vi promenerade över kullen där några hus bytt färg och kvällssolen målade allt i technicolor.

Körsbärsblommen. 

Och att hänga på ett ställe som också är som ett hem. Jag åt tempeh med jordnötter, nudlar, broccoli och massa annat kul. Det var förstås strålande.

Kvalar tveklöst in på topp tre saker jag saknar med Göteborg.

Påskafton var tydligen en trött dag att gå ut på för det var rätt tomt överallt. Men vi hamnade på Folk där vi mötte upp Max och Hanna och drack surt naturvin tills kvällen kändes färdig.

Så blev det söndag och jag och Mattias åkte till landet. Skulle hänga med familj och bli tjugofemårsfirad i efterskott. Det promenerades, lagades halloumiburgare, glufsades biskvier, gosades med barn och djur och så fick jag en rad utomordentligt fina presenter. Till exempel en slöjdad träkanin med klänning och rörliga armar, Marimekkohanddukar, resebidrag och en plånbok som mamma lyckats beställa från Etsy.

Hängde med två av mina extremt gulliga syskonbarn, här är Ville som klär fantastiskt bra i min gamla prinsesskrona. 

dunläs.jpg

M är så himla allergisk mot Imse så han fick ta sin tillflykt till det kalla ute titt som tätt.

Men att vara ute var ändå det bästa tänkbara. Och nu när jag är lite som en urvriden disktrasa och dessutom just sett Kobras avsnitt om staden och landet längtar jag dit ännu mer.