Jag har rensat ut min ryggsäck och mina necessärer och min plånbok, lämnat mina lånekort och medlemskort i översta lådan på byrån, vässat mina sminkpennor och bäddat ner alla plagg av ull för sitt sommaride. Satt klockan på 6.10, beställt taxi till bussen, tejpat fast adresslappar på Mattias fjäderlätta och min blytunga väska. Imorgon: lämna Möllan, Malmö, Bergsgatan och Ängelholmsgatan och Kristianstadsgatan, Shawarma city X, alla shady bizniz vid rondellen utanför, den aldrig sovande grafittiväggen, klassen, sammanhanget. Det bästa livet. Jag undrar vem som ska klippa min undercut nu och hur de två läkarstuderande fransmännen jag ska bo med är, om den ena verkligen äter pizza prick varje dag. Imorgon: åker jag och Mattias först till Hamburg och sedan till Gießen där jag ska bo och göra en utbytestermin i tre månader. Det finns en vit cykel som väntar på mig där och om en vecka har jag börjat en ny skola. Det är bara tre månader och det känns så förfärligt avgörande även om det är en bagatellartad mängd tid. Där är det redan nästan sommar nu, allt fortsätter men marken under mig ändras och jag känner ingen där. Jag ska plugga konceptuell scenkonst, tillämpade teaterstudier i ett geografiskt ingenstans och en kokande kittel för det mest spännande på Europas teaterfält. Det är en dröm som infrias och det känns så stort, men just idag överröstar separationerna det. Alla hejdå. Att stå på trampolinens kant, inte kunna måtta hur långt det är till vattenytan, om det kommer slå emot mig som frostig betong eller bära mig på skummande varma bränningar. Men det är nytt och annat och mera och det är ändå nånting i det där med att riskera.
EN ÄKTA KLASSRESA
Maratoninlägg på ingång, tag er i akt.
Vi var ju alltså i Berlin för ett par veckor sedan på en tvättäkta klassresa. Trodde aldrig jag skulle få uppleva en sådan igen efter barndomens turer till Ekhagens forntidsby, Kaknästornet och livrustkammaren, men se jo det fick jag. Vansinnigt lyxigt, fick resa och boende och teaterbiljetter i staden som bara växer och växer i mitt hjärta. Snart väntar ett annat Tysklandsäventyr som är större, mer omfattande, men omstörtande, okänt och fullständigt marinerat i förhoppningar. Men först, den där gången då vi gick på scenskolan och åkte till Berlin:
1. När vi anlände på hotellet efter att ha gått upp 4.30 och åkt buss i 7.5 timme. Ätit vaniljdrömmar, sovit under huvtröjor, åkt färja och förklarat saker utan att få använda bokstaven s. På vårt hotell vid Zoologischer garten och vi var i början av allt.
2. När jag, Jesper, Johan, Emma, Sonia, Paula och Linn gick på kiloloppisar och Sing black bird, drack finkaffe, provade långklänningar och bomberjackor och blodröda polotröjor.
3. När vi sedan gick till The bird och tre av oss hade en mkt mastig och underbar burgarupplevelse medan fyra av oss fick vänta en timme på mat och Linn fick en caesarsallad endast innehållandes isbergssallad, dressing och parmesan.
4. När vi sjöng karaoke första gången av tre, jag blåste av stolen av mina klasskamraters röstliga krut, de överträffade sig själva i det där båset och det slog gnistor och världsrekord och jag var tvungen att sjunga Everyday is like sunday för att indiebalansera med powerballaderna och musikalhymnerna.
5. När vi gjorde DDR-museet och blev besvikna på den övertydligt kritiska informationen och 'fakta' av typen "materialism var en viktig dogm inom marxismen". Hade ju sett fram emot att lära mig 4real.
6. När vi åt lunch på Yamyam, jag åt en svingod mungbönepannkaka och Johan förlorade sin dumplingsoskuld dvs stor dag.
7. När jag fikade nån typ av väldigt god pistasch-cheesecake med några av mina favoritmänniskor.
8. När vi gick på Volksbühne och såg den sista föreställningen under nuvarande teaterchefen innan teatern går in i, vad det verkar som, en ny kommersialiserad era. Sörjer alla teatrar som går det ödet till mötes.
9. När vi åt middag på ett ställe i Mitte som hade ett helt rum i källaren tillägnat någon typ av altarinstallation. För min del den enda deppiga maten på resan (och typ nånsin i Berlin), men Paulas drink var flott.
10. När vi i gåsmarsch promenerade in på Hamburg Bahnhof och såg den fantastiska utställningen Manifesto med Cate Blanchett i huvudrollen i alla de tolv videor som utgör verket, baserade på en lång rad konstnärliga/politiska manifest.
11. När vi var prick alla plus några till runt ett långbord på en italiensk restaurang och åt upp vår klasskassa.
12. När vi hade en fantastisk natt och vad som kändes som en grundkurs i att kalasa i Berlin med techodans i mörk lokal, karaoke, fotoautomater och hemgång vid sju.
13. När vi var på Schaubühne och vår ena guide och ledstjärna Ano berättade om teatern, dess historia och arkitektur. När vi sedan såg en av de starkaste föreställningar jag någonsin upplevt.
14. När Emma skulle åka hem tidigare än jag och vi gick på brunchdate. Åt helt fantastiska saker på Le bon och hade good times, fem av fem toasters.
15. När jag, Calle och Tiril gick på KW och såg en samlingsutställning om ytor som var stor, intrycksladdad, visuellt stark och teoretiskt utmanande.
16. När jag efter fem dagar fick min första ordentliga energidipp, ville gråta, trotsade fomon och bangade kvällens föreställning. Tog mörka självporträtt och sov istället.
17. När jag tänkte spendera natten inne med mangoyoghurt mellan fluffiga hotellakan men tog mig ut trots allt. När vi hamnade i Berliner ensembles (Brechts teater) kantin och blev de sista kvar förutom skådisarna och teaterarbetarna som hade en vinylspelare i en väska uppfälld på bordet. När två skådespelarparodier i femtio nyanser av tweed respektive svart polo uppifrån och ner bjöd in oss till sitt bord och askade i kapsyler och bjöd alla på vodkashots och jag elegant föste undan min. När vi pratade med hon skådisen som ser ut som Regina Spektor och hon delger sina spådomar om vilken roll vi alla spelar i vår klass och hon tittar på mig länge och säger sedan you wish you were younger than you are but you are really the strongest person in you class. När det visar sig att hon spelar i en av mina favoritfilmer och jag swoonar sönder av beundran. När det var som mest våt scenskoledröm ever, en inrökt kliché och allt som kändes nära.
18. När det till sist blev den sista dagen och jag, Paula och Sonia hyrde vårt rum tre extra timmar för att få sova ut. När vi åt en välsignad brunch på Kaffee A Horn och allt kändes så varmt i mig, det bästa sättet att avsluta resan på. Dramaturgin att det här var det sista jag gjorde med min klass innan sista terminen i trean är så genial.
90 - TALET 90 - TALET 90 - TALET 90 - TALET 90 - TALET 90 - TALET 90 - TALET 90 - TALET
Här står jag och iscensätter äkta 90-talsfrisyr som om det inte fanns någon morgondag. Att säga farväl till ett tioårigt liv med knivskarp lugg var nödvändigt, att bryta mig ur känslan av att vara determinerad till ett liv som övervintrad popflikka med Snövitkomplex. Efter några månader med otillfredsställande snedlugg har jag bejakat mittbenan. Låtit min gollumbleka panna möta dagens ljus. Ambitionen var att se ut som Brigitte Bardot med sensuell 60-talsgardinlugg. Ser istället ut som Nick Carter i en mörk period i livet. Men jag gillar det lite ändå! När jag Tänker Positivt känner jag mig som Justine Frischmann. Oavsett vad jag tycker är det liksom ingen idé att kämpa emot 90-talsestetikens återinträde i mitt liv. I min garderob hänger till exempel ett par utsvängda ljusa Levis 501:or. Vad som helst kan hända nu.
EN ALG, EN ALGORITM, EN HIMLAKROPP PÅ MIN KROPP
En söndag för några veckor sedan låg jag på en brits under en sylvass tunn nål i ett industriområde på Hisingen och märkte min kropp för evigt. Jag snicksnackar mycket om tatueringar, har alltid planer men har bara en enda sedan tidigare. Men så fick jag ett intensivt behov av att känna att jag kunde slå slag i saker, så när jag stötte på Anders och hans fantastiskt fina algorithmkonst föll snicksnack och planer på plats. För att hans bilder förenar vetenskap och natur och poesi på ett perfekt sätt och är grafiskt och estetiskt fulländade. Den blev större och mörkare än vad jag tänkt mig men jag tycker så himla mycket om den. Den är inspirerad av en alg men känns lika mycket som något från rymden, den är absolut inte för alla, den rör sig när jag rör mig, den är evig, den är min.
(Tack Calle för att du gjorde den så bra)