Jag for ifrån Gotland några dagar innan Mattias och tog vägen om Stockholm för att träffa min käraste Malou, min flätsyster, fellow bruksbestigare, min powerpingla utan motstycke. Hon har varit i Brasilien i tre månader på utbyte och jag ville absolut knipa en bit umgänge med henne innan vi försvann åt olika håll igen. Vi hängde i hennes litteraturbelamrade rum och på hennes soliga balkong, hade riktig date på Flippin burgers och sörplade riksgod milkshake, gick på spelning i en galleria och ojade oss över Stockholmspriser, hängde med fina Daniel sådär som vi alltid gjorde när vi gick på samma folkis, åt grillad chèvre, en hel vattenmelon och kollade på VM, kramades och bullerskrattade, gick på bästa konceptet Parkteater och såg Cyrano, hade intensiva samtal om relationer, förväntningar, scenskolor, resor och orosmoment, om människor och feminism och allt som måste avhandlas efter tre månaders avstånd. Är så väldigt glad för de två dagarna och för de två personerna, vilka stjärnor.
PARADOR DE CARDONA
Efter campingnatten hade vi bara en natt kvar innan vår vecka i Barcelona, och den skulle spenderas på ungefär motsatt sätt, långt ifrån knöliga liggunderlag och regnvåta tältdukar. Vi åkte minimala kustvägar sista biten av Frankrike, passerade otaliga nerlagda nöjesfält och jag ville gråta blod över mitt slutkörda kamerabatteri. Gränssamhällena till Spanien var inte som jag upplever att gränssamhällen brukar vara, dvs miserabla på allehanda vis, istället helt otroliga. Det var storslagna havsvyer och berg, byggnader som påminde om Grand Budapest Hotel och hela byar som såg ut som filmscenografier. Någonstans dit en vill åka och författa Den Stora Romanen ni vet. Jag har lovat mig själv att åka tåg längs med kusten där någon gång, för det hade magisk potential.
Hur som helst! Jag hade sedan flera månader tillbaka, på den tiden då jag dubbeljobbade som personlig assistent och som vikarie inom kommunen och var i desperat behov av romantiska dagdrömmar, bokat ett rum till oss i ett Disneyslott. Nåväl, något minst lika pampigt. I Spanien har staten köpt upp en massa historiska byggnader och gjort om till hotell, det kallas paradores och detta var ett sådant. Jag lyckades inte få någon bild på det utifrån, men alltså kolla här!! Sjukt ställe. Det är alltså ett gammalt fort som ligger mitt på en liten bergstopp dit en får åka brant serpentinväg upp. Vi blev visade till vårt tjusiga rum där vi vilade en stund.
På himmelssängen.
En acceptabel utsikt.
Lapptäcke i flammande solnedgång.
Vi spanade på interiören.
Gick ut och klättrade upp på något torn.
Jag parerade min svindel, hisnade av utsikten och fotade den här vackra personen.
Så var det dags för middag. Jag är egentligen inte så mycket för den här typen av fancy restauranger, dessutom är det enligt min ringa erfarenhet oftast inte sådär fantastiskt gott. Den här maten var bra, men inget extraordinärt. Råkade dessutom äta kött för första gången på tretton år!! Det var en förrädisk skinkmousse med russin på toppen (?) som utgav sig för att vara vegetarisk men sedan smakade misstänkt likt skinkmackorna som mormor och morfar bredde till mig på barndomens utflykter. Uh. Men sedan fick jag en god marinerad zeitan med sparris och lyxig cava så ingen större skada skedd.
Sedan satt vi i sammetsfåtöljerna i någon av de många stenrummen och läste högt någon timme innan vi tvärsomnade i himmelsängen.
Nästa morgon väntade dagens höjdpunkt, frukosten. Var de enda gästerna till en början, som att abonnera Hogwarts matsal ungefär. Hade seriöst knarkat bilder på den här frukostbuffén på hotellets hemsida många gångar och längtat.
Kan ej riktigt återge överdådet här, men det var otroligt. Allt fanns, och allt var så bra.
Liksom tio olika bord med frukt, yoghurt, ostar, bakverk, sötsaker, bröd, tortillas, små tapas, juicer, precis allt en kan drömma om.
Vi satt i minst en timme och ville aldrig sluta äta. Alltså har aldrig ätit så perfekt stekta ägg, så bra manchego, så bra juice osv osv. Absolut drömfrulle.
Det fanns också ett tjusigt tak att vila ögonen på.
Eftersom vår gps var sönder fick vi tillbringa en stund efter utcheckning med att skriva ner vägbeskrivningen härifrån till vårt parkeringshus i Barcelona.
Och så satte jag mig på den helt vanliga borggården och läste Yarden i solen. Så fantastiskt bra bok för övrigt, ska försöka dedikera ett inlägg till den snart. Sedan vidare mot Barcelona, men det är en helt annan historia.
MANLIGA GENIER, AVDEMOKRATISERING & EN QUEERPIONJÄR
Ett blogginlägg kommer lastat med två lästips och ett radioprogram fulla av viktigheter, politisk ilska och inspiration:
Maria Svelands deprimerande men OH så viktiga krönika om hur myten om det manliga konstnärsgeniet reproduceras om och om igen på våra teatrar. Nu senast representerat i den milsvida skillnaden i hur Lars Noréns respektive Suzanne Ostens sjuttioårsdagar uppmärksammats eller inte uppmärksammats. Så viktigt att belysa detta tills det verkligen blir ändring!
Kajsa Ekis Ekmans ledare om hur privatisering = avdemokratisering. Hårt, logiskt och rakt om hur bolagiseringen av samhället är ett allvarligt demokratiproblem.
Stils program om Claude Cahun, en fantastiskt inspirerande fotograf med starka feministiska och queera förtecken som var lika kreativ i sitt konstnärsskap som i sin aktivism. De pratar även med författaren Lena Andersson och konstnären Bella Rune som berättar om sitt superintressanta samarbete med The Knife. Blev så inspirerad av detta.
Älskar sommaren och ledigheten för att den frigör tid där jag hinner läsa, fundera, reflektera och samla kunskap om det som är angeläget. Har ni läst/lyssnat på/sett något särskilt intressant det senaste?
DEPPCAMPINGEN SOM VAR EN LYCKTRÄFF
När vi for från St Guilhem Le Desert visste vi återigen inte var vi skulle spendera natten. Vi hade tidigare under resan fått spendera två nätter på ställen som var antingen sunkiga eller orimligt dyra, platser vi inte riktigt tyckt om eller kunnat slappna av på. Efter Montpellier åkte vi pyttesmå vägar längs havet, stannade och köpte bröd på ett bageri och grönsaker i en by som bestod av uppskattningsvis tre hus. Så stötte vi på en camping och tog ett snabbt beslut, för vi ville ju så gärna tälta.
Och hamnade här! På detta lätt förfallna pangställe som troligtvis haft sin storhetstid för ett antal år sedan. Men det så himla skönt att komma hit, att få slå upp tältet och bygga tillfälligt bo, att slippa irra runt på okända vägar efter mörkrets inbrott. Det var helt lugnt, vänliga ägare och kostade drygt en hunka.
Det fanns palmer och röda bergarter. När vi gjort oss hemmastadda frågade vi på knagglig franska om det gick att springa någonstans, ägaren gestikulerade åt vilket håll havet låg och att det var två kilometer dit. Efter att ha suttit still i en bil så oräkneligt många timmar de senaste dagarna var det så sjukt skönt att skakas om, väcka sig. Vi sprang förbi märkligt spooky barackliknande stugor med skällande hundar innanför rostiga staket och högt gräs omkring. Vi sprang över en tågräls, nådde havet, andades salt och plockade med oss snäckor i fickorna, sprang tillbaka.
Duschade och tog en fotorunda på området. Det var en plats som verkligen lyckades kombinera lätt tragiskt förfall med charm. Det hade kunnat kännas så deppigt men det var faktiskt mysigt, och kändes tryggt. Och dubbel vattenrutschkana fanns det!
Pelargoner.
Några andra campare, om än få.
Det fanns en scen med en tecknad mexikan där jag föreställer mig att det utspelat sig en och annan ansträngd öppen scen-kväll. Och flagnade lekparkshundar.
Det som jag föreställer mig en gång i tiden var stora entrén var nu relativt nedgången.
Sedan fick vi äntligen laga mat på trangiakök! Peppen. Alltså, detta kvalar in på resans topp tre godaste måltider. Det här med att äta ute och hur gott det är skulle kunna vara den mest sanna klyschan.
Fräst morot och purjolök, bröd rostat i olivolja, ägg och en delad portion frystorkad mat. Vi satt på luftmadrassen och slukade allt i ett huj, sedan läste jag högt för M i Egenmäktigt förfarande tills myggen invaderade luften och vi retirerade till tälthemmet.