EN RIKTIG LEOPARD / TRISS I FÖL / VINANDE VINDKRAFTVERK / STOCKHOLMSPRISER OCH ÄNDÅ SÅ HIMLA VACKERT

Oh, jag har ju glömt bort att visa bilderna från den här förträffliga Gotlandsdagen. Kanske för att det brändes att åka därifrån kanske för att jag längtar tillbaka för mycket, för att den där paradisön ligger för långt bort. Men jag tar den risken, det är bland annat alldeles för många gulliga djur för att gå miste om:

Det var en helt blå himmel och jag och Mattias fick ledigt från butiken i ladan för att dejta innan jag skulle fara hem.

Egentligen är merparten av min garderob anpassad efter det här vädret, men det händer ju max ett par veckor om året att de får komma till sin rätt. Så det är ju en ständig källa till glädje när de dagarna väl infaller.

Hade ojämna utbakade flätor och nyfärgat hår. 
Planen var att vi skulle bege oss till Hablingbo crêperie för att käka samt gå på varieté (finns det fortfarande?) vilket tydligen är en tradition på stället. Först fick vi svänga förbi en granne och skriva ut våra biljetter.

Grannen hade EN LEOPARD i trädgården. Eller närmare bestämt en ozelot, eller närmare bestämt en ocicat som jag tror det heter. Oavsett hur det nu är med beteckningarna så var det den vackraste och mjukaste katten jag träffat i hela mitt liv och jag blev stormförtjust föll handlöst.

Alltså kolla leopardfläckarna på silkesryggen.

MEN KOLLA VAD GOSIG. Har så många bilder på det här djuret, vi hade en lätt euforisk stund tillsammans.

Det tog inte slut på goskavalkaden där. Vi passerade en hage där det stod tre föl och en unghäst, Mattias fick stanna tvärt så att jag kunde kliva ut och gosa. Kolla vilka spetiga små tändsticksben den har! 

KOLLA TUFSLUGGEN.

Där satt jag på huk i stenmuren med mjuka hästar överallt. Visste redan då att det var ett av de lyckligaste ögonblicken i sommar.

När jag hade hämtat mig någorlunda från denna dubbeldos i djureufori (ja, det är en helt egen kategori) for vi ut till en vindkraftspark. Såg en utställning om den, åt gratis godis och promenerade i vad som kändes som ett science fictionlandskap. Stort och vidsträckt med vinodlingar och de vinande vindkraftverken i geometriska formationer.

<3 <3

Sen kom vi till Hablingbos crêperie som huserade i den här ladan.

Ett ställe som verkar ha genomgått den sedvanliga förändringen från litet/speciellt/billigt till opersonligt/dyrt. 

Men det var mycket fint ändå, särskilt att bara hänga med Mattias.

Det stod en flyer för varietén på bordet. Såg lovande magisk ut tyckte jag.

Jag åt en galette med grillad chèvre och hjortronsylt, mycket gott men liksom ändå inte helt värt pengarna. 150 spänn för pannkaka? Inte säker på att det känns lugnt.
Sedan föll graderna och så fick vi tränga ihop oss i ett cirkustält för varietén. Miljön hade en stor dos magisk potential, men föreställningen var dessvärre ingen höjdare. Hade föreställt mig något i stil med Cirkus Cirkör, men tji fick jag. Ska inte fördjupa mig ytterligare i detta, och egentligen var det inte särskilt betydelsefullt . För jag fick med mig två konfettifjärilar att spara i plånboken och en dag av kattguld att lägga i hjärtkammaren.

EN PLATS SOM KALLAS FENGAN

Dalslandsjuli, värmevåg, högtryck. Storstilad trädgårdsfest, drömtårtor och studsande barn, ett syskonbarn som plötsligt sa Hanna och pekade på mig, namnpremiär för den här överförtjusta fastern. Knarrbysjön som är en port mellan två grönklädda sluttningar, att bada flera gånger om dagen för att svalka sig, för att svetten pärlar sig. Finbesök från Lund i form av Dan och vi äter helt förträffliga frukostar med knallrosa vattenmelon. Träffa Mattias efter två veckors avstånd; konfettiregn i hjärttrakten och jag-får-inte-nog-av-att-titta-på-dig. Denna person jag aldrig verkar sluta förundras av och förälska mig i. Beska körsbär, att lägga sig raklång på bryggan och torka på ett ögonblick, att sova hand i hand ovanpå täcket. Gå och promenera med sommarprat i fickan, det är han från Imperiet och det finns mörker och basgångar och avgrunder och ljus. Göra dumplings och vi börjar få till snitsen nu, Mattias hanterar bambukorgarna oklanderligt och det blir mycket bra. Tvärdrag genom lägenhet och Tindersticks nittiotalshouse Warpaint och soul på skivspelaren. Att vara varm hela tiden, att aldrig spänna sig av kyla, att springa och bli så svettig så att hela kroppen är en vattenrutschbana. Himlen som måste ladda ur sig efter dagar av hetta, som måste åska av sig och regna ut sig, och det är väl tur för gräset och det blir ju så vacker dimma sedan, när det lättar. 

DET VÄRSTA SOM HÄNDER DET HÄNDER JUST NU

Det går inte att inte prata om Gaza. Det går inte att inte tänka på världens största fängelse även om jag aktivt måste stänga ute tankarna på barnen som brinner upp eller blir apatiska på gravplatserna som börjar ta slut på flyktvägarna som är blockerade på vattnet som inte rinner på familjer som raderas. För att den fortgående mardrömmen är verklighet. För att det Aldrig. Tar. Slut.
Det ofattbara i att ett land kommit så långt i sin ockupation sin våldsutövning sin retorik att de får stå över all internationell rätt. Att omvärlden ger sig tysta godkännande. Att staten som uppstod för att skapa en fristad åt ett förföljt folk nu förföljer förtrycker invaderar massakrerar värre och värre.

Men det värsta är ändå nästan omvärldens våld. Ibland är tystnad den största våldsamheten. Att förneka det som sker, sveket i att inte handla. Låta fortgå. Let go. Passera. Brutaliteten i att inte fördöma det som pågår, att äga stor makt en röst som världen lyssnar på, att inte använda den. Att en viss partiledare, som påstår sig ha en röd färg, när Israel hade dödat 170 palestinier varav flertalet civila uttrycker sig i termer av att man har rätt att försvara sig och att det på sin höjd tyder på övervåld. Förminskar, låter gå. Berättar för världen att 170 liv av palestinsk sort inte spelar någon roll.
Vi är i en värld som gör skillnad på människor, stor skillnad.
Debattklimatet där den största dygden är att vara nyanserad och tala om saken som om det gällde två jämbördiga parter, oviljan att ta ställning och som genom det tar ställning: som genom sin påstådda objektivitet med all önskvärd tydlighet visar att Israel får mörda och göra vad helst faller dem in.
Alla vi som har röster måste använda dem till att tala och skrika och säga ifrån. Om du är i en stad kan du demonstrera, om du har pengar på kontot kan du ge ett bidrag till exempelvis ISM eller Ship to Gaza eller Röda korset, om du är journalist kan du skriva, om du är konsument kan du låta bli att handla varor som stöder krigsmakten, osv osv.
Det är våra människosyskon som blir till siffror i en nattsvart statistik, en statistik som rusar mot tusen.  

HOPE TOURIST CENTER / EPISOD 2

Morgonen på lördagen i gruvan vaknade jag och Daniel genomsvettiga i tältet som vi råkat placera precis i skottlinjen för morgonsolen. Sömndruckna kravlade vi oss ut med våra liggunderlag och sovsäckar och sträckte ut oss på gräset i skuggan. Sov och slumrade i två timmar till med björkrassel över huvudet och hela Fleet Foxes diskografi i bakgrunden, hur fint som helst. 

Så småningom tog sig den nya dagen in, uteköket vaknade till liv och så också vi. Kröp ut ur sovsäckarna och gick och köpte frukost.

Alltid så bra mat på de här små festivalerna. Vi åt veganpannkakor med massor av sirap och sylt och fick gratis påtår. Alltså pannkakspåtår.

Malou kom förbi och var fabulous en stund.

Hängde med fina Emelie och Fredrik.

Sedan stod badutflykt på schemat. Vad är en festival utan badutflykt menar jag. Vädret var nyckfullt och himlen var både turkost bländande fläckar och regnoväder som drogs ner mot marken som blygrå gardiner. Men så plötsligt sprack det upp och vi lämnades i fred under himlens ostört blåa tak. Vi badade i järnhaltigt sjövatten och det var väldigt härligt.

Ägnade oss åt att bygga pinn- och näverskulpturer i sanden, att sova och äta morotskaka och wraps som lagades på stranden.

Med sjöblött hår men piggare nu kom vi tillbaka och fanns det fler spännande programpunkter än vi hann gå på. Prio ett var i alla fall att se Malous performance som hon jobbat med på plats i en vecka. En utflykt eller en variant på hennes egenprojekt som hon gör på scenskolan i Stockholm i höst.

Om en kapten som rymt från sitt Viking Line, med texter av Clarice Lispector och Malougeniet själv. Det var strålande förstås, existentiellt poetiskt berörande roligt.  

Vi gick till laven och såg mycket fina cellplastskultpurer.

Hittade en person högt upp i tornet som smälte kristaller.

Gruvutsikt. En annan strålande grej vi var på var Fäboland, en queerfeministisk fäbodsutopi byggd av lastpallar och glitter där folkmusikern Sara Parkman berättade fantastiskt bra om kulning, om hur det uppstod ur ett kvinnoseparatistiskt rum, ur ett säsongsbestämt matriarkat, om queera och feministiska berättelser och vem som har rätt att skriva om historien. Och så kulade hon, och det är nåt av det mest magiska jag vet. Fattar ej varför jag inte fotade detta?! Oh well, vi kan väl säga som så att jag var uppslukad av nuet.

Det blev kväll och det blev spelning, Maria Horn spelade sin sjukt k00la elektroniska musik och det var massor av lysrör, strobe och rök. 

Eftersom det var sista kvällen och klart med alla performances/spelningar/konstverk var det dags för finisage, vilket jag fick lära mig är precis som vernissage fast tvärt om, alltså festligheter bubbel och salta pinnar sista utställningsdagen för att fira. Sara bullade upp med kilovis av glitter och spexigt smink och tillställningen bytte snabbt namn till femmisage. 

Malou fick en fjärilssvärm på kinden.

Emelie fick gröna glitterstenar under ögonbrynen.

Daniel och Sara gick loss i glitterträsket och snart var det kalas av bästa kaliber.

<3

Glittret och festen eskalerade och sedan var jag inte så flitig med kameran, hade fullt upp med att vikariera i baren och sedan dansa och skratta mig knäsvag i svettiga omgångar tills klockan slog fem och en ny dag för längesedan tagit vid. 
Tack alla för en frikkin enastående och oförglömligt awesome helg. Jag hoppas vi sammanstrålar vid den där vidunderliga gruvan nästa gång Bergslagen är ljus och varm och juli igen.