En gång i Berlin när det snöade och sedan började töa, vi åt ännu en frukost med röror i små skålar på ett café med stearinljus och rosor på plywoodborden, fick smältande snöflingor i ansiktet, besökte konstmuseet Hamburger Bahnhof där allt är en gammal tågstation med höga bågar och pistagegrönt kakel, där vi såg stora symmetriska färgfält och skrivbordsskulpturer, ville köpa alla anteckningsböcker i museibutiken, berördes illa av en dokumentär videoutställning om amerikanska militärens sätt att använda sig av datorspel när de utbildar tex drönarförare och förundrades över träd som flyttats in från skog till konsthall och sprayats regnbågsfläckiga. En sådan dag en önskar sig flera av.
ÅRET SOM GICK SIN VÄG - 2014 / JANUARI - RESAN /
Ingen har väl tröttnat på att älta 2014, syna det i sömmarna, vrida ur det och dissekera varje sekvens, minut, snedsteg, nyhet och sensation. Den här bloggen ligger konstant cirka två månader efter i tiden, en selektiv dagbok i evig osynk. Men nu har jag ändå bemödat mig med att göra kollage av varje månad av 2014 så här kommer första halvan av min årssammanfattning, kanske mest för mitt eget höga terapeutiska nöjes skull, men i alla fall.
JANUARI
Månaden som förändrade allt, som tog med sig mitt liv och girade iväg 180 grader rakt upp i himlen. Men det hade jag ingen aning om när året 2014 föddes och jag stod på Vasaplatsen med ett glas bubbel i handen och fyrverkerier som reflekterades i sekelskifteshusens stora fönster.
Den 5 januari fyllde Erika 25 år och då tog hon med ett helt gäng vänner på Danmarkskryssning. När morgonen fortfarande var mörk möttes vi och det var något väldigt speciellt med den sömnigt festliga stämningen mot den lite ödsligt glättiga färjan. Vi åt egen hotellfrukost, hon höll tal till oss allihopa (fast det borde varit tvärtom), hade förberett olika små ritualer och vi sminkade oss fulla med glitter. En incident med en tändsticksask full av papperslappar med hemligheter som kastades över bord men missade hela sin förväntat storslagna havssortie blev en episkt snopen scen. Ett unikt litet äventyr. Jag hängde en del i Fengan, Mattias och jag lagade dumplings och gjorde egen glass. Det var riktig vinter men varmt ändå.
Året började trevande med deltidsjobb som personlig assistent, det var nytt och läskigt med takliftar och nya sätt att kommunicera, tungt men också väldigt ömsint fint.
Sedan hände Teaterhögskolan. Åtta dagar av antagningsprov och en mental anspänning utan dess like. Men något gick rätt, jag skrev du har en plats här över en hel sida i mitt anteckningsblock och planterade mitt starkaste jävlar anamma bakom mitt bröstben tills det tog mig hela vägen. Vilja, slumpen, omständigheterna, det oförklarliga. Månadens sista natt träffade jag min nya klass för första gången och var med om den mest magiska fest i mitt liv. Någonsin.
FEBRUARI
En eufori och febrila försök att hantera denna ogripbara förändring. Bli skådis. Flytta till Skåne. Plötsligt vara på en plats jag drömt om i så många år, att över en natt bli den personen. Jag bodde med Maxime och Jenny och en dag ordnade Jenny världens finaste grattismiddag till mig med rosa cupcakes och bubbel och The Winner Takes It All och egenmålad tavla. Så mycket kärlek och uppskattning, det riktigt golvade mig. I all denna mix av segeryra och overklighetskänsla började också en slitig vardag med dubbeljobb, arbetade som personlig assistent om kvällarna och som vikarie inom förskolan på dagarna. Alla som har jobbat som timvikarie vet att det är förbrännande. Jag gick maniskt runt och räknade ut hur mycket jag skulle kunna klämma ut i lön varje månad och var konstant stressad och astrött. Det här låter verkligen som ett vykort direkt ur medelklassens hjärta; men jag fick så oändligt mycket respekt för varenda en som sliter inom vård och skola. Särskilt alla kvinnor. Vill buga för er för alltid.
När jag inte jobbade googlade jag platåskor och slott i Frankrike som vardagseskapism. Parallellt med brödjobbet började jag, Jonis, Kalle, Cajsa och Jenny att planera det som skulle komma att bli den platsspecifika föreställningen Resultatet. Den 25 januari disputerade min äldsta bror Andreas och vann sedan pris för Lunds universitet för bästa avhandling och blev Naomi Kleins nya idol, ursäkta skrytet men när någon kämpat så hårt och sedan får lön för mödan måste en ju få bli glad.
MARS
Klarade inte av att jobba endagsvikariat på förskolan, bytte till måltid- och service vilket innebar att stå och skrubba fastbränd makaronipudding från storköksbleck och lägga upp pulvermos i skålar. Nya ställen varje dag och korta varsel. Men jag fick jobba ifred och kunde drömma mig bort medan jag manövrerade storköksdiskmaskinen och städade de minimala toaletterna (alltså storleken på dagistoaletter är dockskåp). Arbetet med Resultatet intensifierades, vi intervjuade personer som arbetat på pappersbruket på sextiotalet, koreograferade pappersrecept och Jonatan och Kalle byggde helt överjordiska manicker. Den 8 mars var helt fantastisk, jag gick i en mäktig demo längs avenyn, var på Quizadillas levande filmquiz med tema A-märkt film och dansade bland rosa konfetti i Stadsteaterns foajé med medelålders skådespelerskor. Men den natten hände det sjukaste sjuka, att nazister nästan dödade fyra antirasister i Malmö. Det sköljde en våg av sorg över alla oss med ett hjärta i kroppen och sedan gick vi på motdemonstrationer och vände oss mot skräcken.
En kväll lagade jag och Mattias pizza i cafét i Fengan och jag uppfann semmelsanten (croissant + semla). Jag fyllde tjugofyra år, fick frukost med eggs in a basket och snödroppar i ett glas på en bricka i sängen. Det blev soldränkt picknick i en herrgårdspark och en lågmäld hemmafest med rödbetspizza, cheesecake och kolaklubbor.
APRIL
I april kröp äntligen vintern undan och mina månader av dubbelarbete var snart över. Första veckan i april sa jag hejdå till min brukare som jag trots slitigt arbete tyckte mycket om. Det sociala livet i Göteborg fasades ut under våren eftersom jag inte hade någon fritid men sista veckan åt jag våfflor hos mormor, drack presskaffe med Anna och Martin på deras balkong i solen, njöt sista måltiden på Hagabion och körsbärsblommorna exploderade över Järntorget. Sedan arbetade jag på kyrkogården hos mamma och pappa i tre veckor. Det var socialt kämpigt men jag fick mina hörselkåpor med P1 i och var välförtjänt dödstrött på kvällarna av allt det fysiska och den klara luften. Jag och Mattias åkte till Malmö och tittade på skådespelartreornas slutproduktion på min blivande skola och drack fulöl i logen, tittade på albinokängurun i Folkets park och åt irakiskt bröd. Det blev påsk och jag hade en ny bomberjacka i svart denim och de perfekta vita platåsommarskorna i vitt mjukt skinn. Och så tokrepade vi Resultatet, tog över hela den monstruöst förtjusande lokalen Holländeriet, Kalle installerade sin kugghjulssol, musikmaskinen spelade, gruppen stretade och krånglade ibland sådär som grupprocesser gör och jag var ibland frustrerad över att vara den enda teaterpersonen, men mest av allt var det ett sjukt lustfyllt, intensivt och precis sådär gränsöverskridande som jag drömmer om att uppleva snart igen.
MAJ
Den 1 maj hade vi premiär med Resultatet. Självklart måste det på arbetarnas högtidsdag eftersom det i högsta grad handlade om arbete, varor, människor och värde. Vi fick så fin respons och det bästa var att vi åt tårta (i form av ett kugghjul obs) med publiken efteråt och det kom fram personer som jobbat på bruket på 60- och 70-talen och berättade hur mycket de tyckte om det. Eftersom det till stor del var deras historia vi försökt berätta betydde det så mycket. Efter en intensiv oavbruten teatertid i Dalslands skogar packade jag min väska och åkte vidare. Fick en helg i soligaste Majorna, åt glass på tredje långgatan, pintxos på Basque under det tunga röda sammetstaket och spelade skivor på svartklubb. Nästa stopp var Stockholm och jag bodde hos bästa Agnes, vi sprang i Judarnskogen, lusläste och panikskrattade över obskyra bloggar om vandrande pinnar, åt dumplings, pratade om allt. Upp upp i landet, till Umeå och min yngsta storebror Mattias, Rebecka och deras wookiehund Humlan. Det var norrländskt återhållen vår, kylig och klar. Vi köpte wienerbröd hos Hagabagarn, promenerade längs älven, hälsade på hos Rebeckas jobb i kostymateljén på Norrlandsoperan, grillade mandelbollar och köpte cyklar och jeansjackor på billiga loppisar. Det är så ledsamt för jag har inte träffat dem sedan dess, Norrland och Skåne är ljusår ifrån varandra.
RESAN
Så åkte jag och Mattias bort på en arton dagar lång roadtrip och den får ett eget kollage, för det var ett för högt koncentrat av upplevelser för att klämmas in nån annanstans. Insåg när jag gjorde detta kollage att jag inte ens bloggat klart om det. Oh well. Det var en resa som spelade på exakt hela mitt känsloregister. Jag hade min värsta kris på länge, alltför klassiskt förutsägbart att det infinner sig när förväntningarna är som högst. Hade andan i halsen och ångestnivån slog i taket, grät i bilen och på ett mörkt tyskt hotellrum, allt störtade inuti. Våra tidsberäkningar sprack, vi åkte nästan vilse flera gånger, hittade inte våra campingar, fick betala orimliga pengar för brandgula hotellrum med okokta ägg till frukost. Jag fick urinvägsinfektion som blev en njurbäckeninflammation. Summa av kardemumma: det var prövningarnas tid. Men. Det var också, på riktigt, helt fantastiskt. Och varje försök att sammanfatta allt som hände blir blekt och ovärdigt, för långt och ändå otillräckligt. Det var inte en resa av enbart smör och sol men det var brinnande, flammande härdande och så jävla vackert. Vi höll varandra hårt i händerna hela vägen, tog oss fram, upp, rakt igenom. Och det hade var vi som gjorde det.
OCH SÅ TOG VI BERLIN
Det är ju svårt att tro att personen bakom denna slumrande blogg är vid liv och ibland är med om saker, men jag vill ändå tro att det är så. Till exempel så var jag i Berlin för lite mer än en månad sedan, min första gång där. Efter jul, familjer, saffransoverload, regnsörja, vintergnister, en exploderad vattentank och tidernas mest välkomponerade julbord åkte vi.
Jag och Hanna tog bussen från Köpenhamn en iskall morgon, knaprade någon sorts müslikakor och drack gratisvatten, pratade nästan oavbrutet hela resan förutom sista biten då vi tittade på Pride. Hanna är en person som jag egentligen inte umgåtts jättemycket med fast vi jobbade ihop med Fireflies men hon är en briljant person som besitter de vildaste anekdoterna och är på alla vis spännande, smart och [valfritt positivt adjektiv].
Vi kom till Berlin vid sextiden på kvällen och alltså, kan verkligen rekommendera buss från Köpenhamn. Jag åkte tur och retur för ca 700 spänn och i och med att två timmar av resan är färja så får en vara uppe och sträcka på benen så det räcker. Klimatbra och plånboksbra.
När vi kom till Berlin slog vi följe med en kille med trasiga glasögon och fullskalig friluftsutrustning inklusive minimal kompass. Han skulle åt samma håll som vi och sedan skulle han på kontaktimprovisationsfestival. Knäppt eftersom både jag och Hanna hållit på med kontaktimpro, det är ju inte en så väldigt folklig sport så att säga. Vi hittade tunnelbanestationen, åkte dit vi skulle, vinkade kontaktimprokillen hejdå och sedan skildes även jag och Hanna åt för vi skulle bo på olika ställen. Jag hade varit så noggrann med hela reseplaneringen ända fram till sista sträckan mellan min hållplats och lägenheten vi skulle bo i. Maxime och Agnes skulle komma senare med flyg så det var upp till mig att hitta stället. Hade ingen gps i mobilen, ingen karta och drabbades av ny-okänd-stad-snart-blir-jag-rånad-känslan. Irrade runt och i Neukölln en stund innan jag tog mig samman, fotograferade av kartan i tunnelbanan och trevade mig fram. Lägenheten vi bodde i var långsmal, full av palmstora monsteror och Weledaprodukter. Damen som hade den var rar på gränsen till översocial och hade bäddat till oss på liggunderlag. Detta gjorde sömnen till en felande länk under resan, men en står ju ut.
Ojoj, nu blir denna text väldigt lång märker jag. Ska försöka hålla mig till en mer koncis stil. Maxime och Agnes kom i alla fall välbehållna på kvällen och vi åt fantastiskt indisk mat med livets bästa naanbröd. Nästa morgon var det sånt här väder och det var så sjukt fint.
Vinterstad i sol är ändå svårslaget.
En värld av socker.
Vi åt frukost på Café Engels och alltså, SÅ bra. Åt gigantiska tallrikar med ostar, färsk frukt, perfekt krämig äggröra, grönsaks- och bönröror, nybakat bröd, toast, hemlagad marmelad OCH SÅ VIDARE. Längtar tillbaka så mycket nu. Vad jag älskar ännu mer än frukostar som denna är att hänga med dessa grrrls. Känner alltid att det är vi som är framtiden när jag är med dem.
Vi rullade ut från Engels efter säkert ett par timmar och gick rakt ut till detta vinterlandskap. Tror att det kan vara ett gammalt flygfält, i alla fall en helt öppen yta mitt i stan.
Maxime Hanna Agnes <3
Alla barn var mycket rustika och åkte träkälkar.
Vi åkte in till Mitte och skulle göra staden. Gick till exempel till Waahnsinn där jag köpte både ett par midnattsblå sammetstights som jag använder jämt nu och en supermjuk grå polo som jag också använder jämt.
Gick till Made in Berlin där Agnes köpte ännu en fuskpäls precis efter att hon konstaterat att hon absolut måste ha ha en annan jacka än en fuskpäls, men hon kunde ej motstå en mjuk i leopard.
Det började skymma och vi satte oss på ett mediokert café, vilade benen, pratade och drack kaffe.
Sedan var Agnes och Hanna trötta och for tillbaka till Neukölln för att kolla på film och äta chips. Jag och Max var fortsatt ovanligt energiska, stora doser intryck + långa sträckor promenerande brukar vanligen göra mig dödstrött. Vi gick längs Weinmeisterstrasse och Friedrichstrasse, gick i underklädesbutiker och igenom kitschrustika julmarknader med glühwein och pretzels.
Pelare och discokula.
Och till sist en sväng in på La Fayette-varuhuset som var hysteriskt flådigt och julpyntet utgjordes av enorma rosa flamingos i fuskpäls.
Så kom till sist tröttheten som en ångvält och vi åkte hem, gosade ihop oss med Historieätarna innan vi åt phad thai och sedan somnade tidigt.
KALLBADHUSET / LIVSNJUTARUPPÅTTJACK / FRUKOSTFLOSKLER / LJUSET
Min mest saknade Göteborgsperson Maxime var här förra helgen och det var en så fin helg. För att när någon kommer till en som känner en sådär på riktigt utan och innan så är det lite som att komma hem.
Det var fredag eftermiddag, jag var inte lika efter-skolan-trött som jag brukar och vi gick hem till mig. La oss på divanerna med Cat Power i högtalarna och varsin Ginger Joe, samtalsämnena var sexfiliga motorvägar som korsade, överlappade, avbröt och hittade varandra igen. Det är så enkelt med henne och det tar bara ett ögonblick innan vi är djupt inbegripna i något av allt som bara måste diskuteras nu, genast. Sedan lagade vi tacos med frästa vitlöks- och ingefärsmarinerade champinjoner, hennes bästa guacamole och allt annat som är gott och krispigt och salt. Det blev sent, hon försvann ut för att träffa några andra kompisar, jag och Mattias tittade på Coco avant Chanel som var mycket estetisk men i övrigt ganska lam.
Förra gången hon var här hann vi inte gå till kallbadhuset men den här gången var det bestämt, så efter frukost på lördagen tog vi bussen dit. Det ligger ute vid Ribban där en ser Öresundsbron i ena riktningen, Turning Torso i andra och bara horisont i mitten.
Och änder som står på huvudet i det iskalla vattnet.
Det här är en av de bästa sakerna med Malmö. Exempelvis för att det ser ut som arkitektur från Mumindalen, en mintgrön och vit träskapelse som breder ut sig som en lugn borg mitt i saltvattnet.
Det är egentligen allra bäst att gå hit på vardagar när det är färre människor här, men det är fantastiskt oavsett tid på dygnet. En hänger runt naken med massa andra nakna brudar kvinnor och tanter vilket är sjukt soft och avdramatiserande av nakenhet och kroppsnojor. Genom fönstret på bastun är det bara vågor horisont kanske en färja, hav. En bastar tills hela kroppen är genomkokt och en är prickig strimmig av svett, sedan går en ut på någon av bryggorna och doppar sig i det mörka havet. Sedan håller en på sådär, kanske tre vändor. Det känns som att ha sprungit en mil och samtidigt vara fullständigt avslappnad, den plötsliga temperaturchocken skickar ut endorfinerna på grönbete. Alltså det är en så intensiv upplevelse av välbehag, alla borde göra detta. Särskilt på vintern, i Sverige. LIVET osv. Vi blev så carried away av detta livsnjutaruppåttjack att vi gjorde krigarpositioner nakna på bryggan och jag ville hemskt gärna sjunga Power ballader till havet.
Behöver jag säga att jag älskar det här stället. Mackan älskade det också så jag var väldigt nöjd. Vi tackade för oss och stannade och pratade ett ögonblick med dessa gulliga små som stod och frös utanför i snålblåsten.
Hus vid busshållplatsen.
Åkte tillbaka till stan och åt bahn mi på Nois vid triangeln. Mastigt men asgott.
Vi chillade hemma ett par timmar och käkade sedan burgare på Casual men det hamnade inte på bild. Jag är dock i en ganska stillsam fas just nu tror jag så jag gick hem tidigt och softade när Max fortsatte leva natten.
Gjorde efterrätt extra allt med stekt banan (så underskattat), varma hallon, grädde och vit choklad.
Det blev söndag och det var sol och vi gick till ett annat nytt favoritställe, Chez Madame.
Som säljer typiskt grafiska, pastelligt hipstriga affischer.
Frukosten är mitt bästa mål på hela dagen. Jag hör mig själv alltför ofta utbrista "men hörrni, livet ändå, va!" till mitt sällskap vid frukostbordet. Jag kan inte stoppa dessa floskler från att slippa ut, jag mår helt enkelt för bra i morgonstund, om den kommer med en sådan här frukost. Som den här, med helt helt sjuka fattiga riddare, ostbricka och scones.
Med detta strålande sällskap, och Maxime förstås, som jag av någon oförklarlig anledning inte har någon bild på.
När vi ätit oss mätta för ett helt kompani sa vi hejdå till Mattias och gick på en sällsynt stökig men också fyndspäckad loppis. Det fanns en ovanligt vacker (alltså hur ofta är en gardin egentligen vacker) gardin i kinesiskt siden som jag för alltid kommer ångra lite att jag inte köpte.
Och så mötte vi upp Shora och Latifa och gick på promenad. Det var så fint med sol och vi gick ut till Västra hamnen. Pratade om Aljazeera, huruvida framtiden för journalister finns eller inte och sånt.
Gick ända bort till Turning torso och fick svindel av att titta upp. Det har en vallgrav runt sig och det enda som finns utanför är en plastikklinik.
Det är en sjukt tät del av Malmö och jag skulle aldrig vilja bo där ens om jag hade kunnat. Men havet är ju havet och havet är alltid storslaget. Vi promenerade i säkert två och en halv timme och efter det någon gång så åkte Max och den mycket, mycket fina helgen nådde sitt slut.