DAGAR I MINA SKOGAR SOM FÖRSVANN BLAND MOLNEN OCH ENDAGSVIKARIATEN

Jag hittade två borttappade helger i bildarkivet som får sticka emellan här, sådär på efterkälken. Helt i linje med min bloggtakt i övrigt alltså.

En helg hos mamma och pappa när det var kal halvvinter utanför dörren, jag hade kli i halsen och tung trötthet i kroppen men promenerade ändå med min lurviga varghund, gullade med syskonbarn som var på besök, åt sötsalt frukost vid det tvåhundraåriga köksbordet, knaprade macarons och njöt fluffiga semlor som scenskolefirande, än en gång. 

Och en helg i Fengan när det faktiskt var riktig vinter (enda i år verkar det som, det är väl ändå ganska sorgligt). Jag och M promenerade i snöhavet, höll oss tätt intill varandra. De heliga frukostarna vid det blå bordet och peppigt uppstartsmöte med vårt nya scenprojekt på Not Quite. Det blir vårens kreativa händelse, och fast det fortfarande är sådär otydligt som ett kollektivt projekt ofta är, så har jag höga förhoppningar om det.

(VÄCK MIG NÄR BLÅKLOCKORNA RINGER)

Inte för att jag någonsin utmärkt mig som en regelbunden och taktfast bloggare, men nu är väl ändå en frånvaroursäkt på sin plats här. Det har att göra med att jag för det mesta dubbeljobbar för tillfället, på förskola om dagarna och som personlig assistent på kvällarna. Då går exakt hela dagen åt till det. Och när dagarna inte är fullt så hektiska vill en ju hinna med annat också, som att baka scones, testa nya bakelser på hål i väggenbageriet, springa i Slottsskogen igen, kolla på Hunger Games, åka till Malmö och bevittna brors disputation, springa till Stadsteatern och med andan i halsen knipa de två sista biljetterna till kvällen föreställning av Cabaret, äta dumplings på Dubbeldubbel, ha ost- och vinkväll vid det vita bordet i Majornalägenheten, ordna med praktiska saker, intensivhänga med Mattias och strunta helt i internet med alla sina distraktioner, smygplanera en ny Europatrip och fundera över livets skifte söderut. Sådana saker. Till det hektiska jobblivet (i kontrast till månader av passiviserande sysslolösheten) hör att mestadels bösa runt i nedspillda mjukiskläder vilket medför en återkommande stilkris. Men förra veckan klädde jag mig som vanligt två gånger och då passade jag minsann på att föreviga. Det blev två versioner av samma outfit, med samma skjorta, strumpbyxor och kjolmodell men med helt olika färgskalor. Såhär dårå:

Ena dagen med svart kjol, kornblå midjekort jumper och kolibripin.

Andra dagen med vinröd manchestervariant av samma kjol, fina varmgrå collegetröjan från Julian Red och Sporty Spice-tofs.

Nu ska jag ut i Slottsskogen för solen lyser och det smakar vår, och fast det är för tidigt för att världen ska bli varm sätter det flimmer och fladder i hjärtat på bästa sättet.

NOW MY LIFE IS SWEET LIKE CINNAMON LIKE A FUCKIN DREAM I'M LIVING IN

När jag kom hem från jobbet i måndags hade Jenny stängt in sig i köket och ropade att jag inte fick komma in. Jag anade överraskningsmoment i mossen. Sedan smet hon ut med en flaska bubbel i högsta hugg, satte på We are the Champions på maxad volym och smällde korken i taket! Sa NU SKA VI FIRA DIG och sedan skålade vi för att jag ska börja scenskolan och hon är snart färdig skådis och cirkeln liksom sluts. Det magiska i livet som händer nu.

Så fick jag komma in i köket och på bordet såg det ut som ett helt litet Disneylandskap. Med sockerknastriga jordgubbsmuffins, bubbel och kort från Jenny och Emm (min nya sambo!) samt sötaste tavlan ever som inte ens hade hunnit torka för den var alldeles nygjord. Jag vart alldeles tagen.

<3 <3

Sliten men så himla glad.

Det var så gott och det var så fantastiskt fint gjort av henne. Vi åt massor av mat och tre muffins var och pratade om allt som behövdes prata om, skålade igen och sedan kollade vi på senaste Girls i vår blommiga soffa innan klockan snart var midnatt och Jenny skulle upp i ottan. En sådan gnistrande liten måndagskväll.

SKOGSDAGAR; SNÖ, KRISTALLGLAS, VITA LAKAN

Innan hela Malmöodyssén, den där obegripligt märkliga parallellvärlden av antagningsprov, så hade jag några lysande dagar i Fengan. De såg ut såhär genom min kameralins:

Ett gammalt tåg med teakväggar och ankarkrokar tog mig till min favoritskog och bästa person.

Den första kvällen lagade vi den där tacosmiddagen som figurerade i förra matinlägget.

Deg som blev någon sorts svennifierade tortillas. Men GOTT.

Sov på kuddar med tryck av våra spela skivor- och svinkära- överhuvudtaget- alias.

Sov länge i nytvättade lakan.

Frukostarna vid det blå bordet som är i det närmsta heliga. 

Och bara hänga runt i den där fina lägenheten med sina små högar av luxuösa labels, klädda knappar, visitkort från franska krogar och syattiraljer.

Och den här hyllan med sitt stilleben byggt av en Joy Divisionskateboard, tandkräm som smakar ingefära, sardinburkar från vår Europaroadtrip, kärleksbrev med vintageromantiskt nöjesfält, resväskan och flådiga skolådorna,bilden när vi pussas utklädda superhjältar .

Vi vinterpromenerade och det här trädet har alltid fångat min blick. Särskilt nu när det har en extra kontur av snö.

Vi promenerade uppför kullen och hängde hos den gosigaste familjen i skogen. Kolla gullebarnen.

Som gungade gungstol med Mattias.

Och läste bok. 

Vi lagade dumplings, och nu börjar vi nog få in snitsen. Hackade en massa saker väldigt smått.

Ganska snygga va.

Så brutalgott.

Jag och Mattias med glitterstenar i pannan åt blixtsnabbt, kunde ej sansa oss.

Prosecco i kristallglas skare va.

Och edamamebönor.

Och två gånger gjorde vi glass. En helt sjuk hallonglass och denna, minst lika sjuka, chokladglass med dulce de lechekola. Ben & Jerrys have nothing left to offer me.

Och, bara att få vara med den här personen.