Så, jag gjorde mig av med tio år av Snövitkomplex och blev redhead, for till Tyskland och poserade med Bowie. Blev ansatt av feber och krampande livmoder, missade en efterlängtad fest, plöjde tredje säsongen av Skam och grät i kudden, blev sedan långsamt bättre och åkte till Berlin i ett skramlande tåg med den jag är så vansinnigt kär i för att spendera en annorlunda och väldigt, väldigt fin jul. <3
SO DO NOT FEAR / THE FACTS CONFIRM THAT IF WE LOSE PERSPECTIVE WE FIND RELIEF
Kapitlet Johanna, Britney & 1600-talslägenheten är avslutat. Slutfört, nedpackat, förhastat undanstädat. Inga fler frukostar vid bordet med den grönmönstrade vaxduken med fötterna på elementet för att väggarna inte klarar att hålla kylan ute. Inget mer vakna av sopbilen utanför lövtunna väggen klockan 7 varje morgon, inga skevstämda kyrkklockor, inga sluttande trägolv, kakelugnar, nedslitna stentrappor eller eventuella spökens närvaro. Ingen galen gallerist på nedervåningen att smyga för. Men jag kommer sakna det, jag tyckte om det där rummet och att bo med min dekadenta skådespelardiva tillika klasskamrat Linn. Och bye bye Britney, du har präglat hela min höst. Att infinna sig på teatern, anlägga den där sotiga lolitalooken och bekvämt hänga runt i den där hjärtligt gränslösa jargong som blivit våran. Foajékaraoke & full salong varje kväll. Smaken av artificiell jordgubb, Hubbabubba, knastrande godishalsband & bryggkaffe genom sugrör. Britneys dödssöta Private show & en genomträngande omklädningsrumssvett som om vi var ett helt tonårsfotbollslag. Min praktik är klar, it's done, there's no way to go but on.
Det har varit snö, det har smält, det har varit skimmer, sedan bråddjup, det har varit white noise och lugnet på andra sidan katastrofen. Det har smakat kall phad thai, mentholcigg och salt från ögonen de värsta dagarna. Jag hoppas osäkerheten, sömnlösheten och lavaångesten som flutit under min hud i höst är utrensad för alltid, att den dör med 2016. Att den ligger kvar som ett ömsat skinn i ett av hörnen i det rum som var mitt. Att den är lika bortfrätt som min svarta hårfärg som jag tvingat bort med tre stenhårda blekningar och som nog aldrig kommer igen.
OCH SAKER, SAKER SOM HÄNDER
Nu när jag plötsligt har en vecka kvar i Stockholm och Gamla stan (ah, jag har bott här sedan september, ett absurt och kort kapitel i mitt lajf) och det dessutom är slut på ett helt år snart så drabbas jag av sammanfattningshets. Vill summera allt ifrån de sårigaste upplevelserna till de bästa festerna och mest avgörande insikterna. Men också bara dra ihop och summera några grejer jag haft för mig typ den senaste månaden:
Detta får symbolisera ett mkt närvarande tema den senaste tiden, närmare bestämt de senaste två månaderna; sömnproblem. Nätter som i ett högljutt maskineri av allt som är oroligt och inget som är lugnt. Få saker verkar ha förmågan att osäkra ens innersta som att få sin sömn förstörd. Som att skalas av till sitt sköraste hudlager och gå i flera veckor i samma nedåtgående sinnesstämning för att en aldrig får den renande upplevelsen av en ny dag. Ett mardrömslikt virus som tar sig in överallt. Men nu, efter att ha vidtagit en massa åtgärder för att reducera min stress, ledigheten bara är en vecka bort och med en kombination av sömnhormon, Valerina och magnesium tror jag, inshallah, att det börjar vända.
Har hängt med mina exceptionellt gulliga medspelare, vid detta tillfället inte alla men istället även Paula. Har tex ätit episka tapas på Sardin, så deppigt att de ska stänga.
Har spelat en massa och den 2 september firade vi såklart Britneys födelsedag med äkta face cake, konfettikanoner, bröllop (alltså fo realz) i vårt eget Vegas, rosa bubbel, outfits trash extraordinaire och karaoke.
I tre dagar var jag plötsligt tillbaka i G som visade sig från sin mest idylliska sida med frostgnistrande sol och pudersnö. Hängde med F, såg den nya Harry Potter-filmen som inte är en Harry Potter-film och tyckte att det kändes mkt guldkant att få dricka bärs på bio, återsåg institutet och det kändes så välbekant och ändå så avlägset, började kolla på Love för tredje gången, planerade julen, åt de bästa burgarna, vaknade mitt i natten precis i det ögonblick då sömntabletterna gick ur kroppen och pendlade mellan lavaströmmar av ångest under huden och ett tillstånd långt bort på andra sidan skalan, där förälskelsen & kärleken finns, där det går att snudda vid en förtröstan.
(Sedan gick mitt objektiv sönder och vi sa hejdå ännu en gång på ännu en perrong. Distansförhållande är boot camp för hjärtat och jag räknar dagar genom mina D-vitamin piller; sju klargula kapslar kvar.)