NÄR 2015 FÖDDES

Juldagarna är överlevda och omvandlade till minnen, mina blev sjukt intensiva med som mest tretton personer i föräldrarnas enplanshus. Var beredd på kaos men det blev faktiskt himla fint. Hoppas ni har haft det bra, fritt från frostig stämning och uppslitande konflikter. Nu ska jag alldeles strax sätta mig på ett plan och fara till Island där jag ska möta upp Maxime och Norea. Detta är min födelsedagspresent från Maxime (helt sjukt ju) och även om jag ogillar skarpt att flyga ska det bli så galet fint att vara där med dem. Det blir tredje gången jag och Maxime firar nyår utomlands, en strålande tradition. En annan tradition jag håller fast vid är att aldrig blogga färdigt om resorna jag gör. Men på tal om nyår med Maxime och eftersom det gamla snart ska störtas uti gruset igen så tänkte jag visa hur det var för nästan precis ett år sedan, när vi var i Berlin och 2015 kom till oss:

Jag, Agnes och Max bodde hos en new ageig kvinna i Neukölln som hade rosenkvartsstenar i dricksvattnet och stolsdynor istället för sängar. På förmiddagen kom Hanna hem till vår blygsamma boning och vi åt frukost på golvet.

Gosade.

Sedan tror jag bestämt att jag och Max for en sväng till Prenzlauerberg och gick i butiker och åt nudlar, men inte hamnade det på bild inte. Istället hoppar vi till kvällskvisten då det svidades om och piffades till.

Feminism och glitter = osviklig kombination.

Kolla denna pangperson!!

Jag hade tveklöst det bästa sällskapet. 

Själv sportade jag en rymdig nittiotalslook och poserade likt ett rådjur i bilstrålkastarljus framför den gigantiska monsteran.

Queen Hanna. 

Denna nyårsfirande glitterbjörn tog täten ut i natten.

Det var alltså oerhört obehagligt att röra sig på Berlins gator denna dag, folk är helt hänsynslösa med fyrverkerier och en är hela tiden max tio centimeter från att sprängas bort från detta liv.

Den första baren vi styrt kosan mot fanns förstås inte så vi fick hukande småspringa genom Kreuzberg tills vi hittade en annan där vi kunde söka skydd. Den var mkt mysig och vi kunde skåla både för året som gått, det nya som skulle komma och att vi inte blivit svedda av smällare.

Max Moscow mule.

Gosigos.

Gick till Silver Future och fortsatte fira. 

Det blev tolvslag med tomtebloss som seden bjuder!

Vid tvåsnåret gick vi till ett närliggande italienskt ställe och åt sjukt god antipasti. Vill minnas att stämningen var höjdpunktlig.

Och så hamnade vi på något ballroom där vi råkade planka in av misstag och sedan blev upptäckta och folk sprang runt i vita 1700-talsperuker och där vi dansade till liveband och blinkande projektioner tills natten var färdigdansad och det nya året välkomnat med pompa ståt glitter bubbel och svett. Då småsprang vi återigen hukande till tunnelbanan och galna kids sköt raketer in i entrén, men vi undkom igen och landade välbehållna och slutdansade på våra obefintliga sängar med ett nytt år omkring oss.

VINTERBLOMSTER & SAMMETSSVART

Hej och ÅH, tack så himla mycket för era ord och rader om förra inlägget. Kändes så himla fint att mina ord studsade mot era, att ni finns där och svarar. Det är ju trots allt själva förutsättningen och drivkraften för det här formatet, annars blir det bara vakuum och tomhet. Nu till en helt igenom världslig sak. En ny garderobsinvånare i sammet och brodyr. Min skola är lite som ett svart hål som slukar upp alla andra intressen och tiden för dem, tex stil och sånt. Och köper kläder gör jag mycket sällan. Men ibland händer det ju att en stöter på ett plagg som tittar uppfordrande på en och är så perfekt att det bara är att kapitulera. Så var det med de här shortsen. Jag och Maxime hade en perfekt mysig söndag i Stockholm och gick på stan (vilket seriöst är en exotisk företeelse i mitt liv numera) och så plötsligt stod de där och lyste. 

Vi ska hänga så mycket va. Tröjan är förresten också ett riktigt kap, från fina danska märket SNS som har sin helt egna bubbliga stickning, som kostar uppemot tvåtusen. Min hittade jag på Kupan för en hunka. Så redo för en vinter som aldrig kommer, men på söndag far jag till Island och där tror jag de kommer precis till sin rätt.

TILL OSS SOM HAR RÅD ATT GE UPP

Den här bloggen är ju mikroskopisk och jag vet inte om mina ord betyder något alls, men jag hoppas ju att några av er är kvar och tittar och läser. En får hemskt gärna skriva ett litet ord om en vill, det vore så fint att veta om någon hör.

Den här hösten har jag haft svårare än någonsin att förmå mig att blogga ’som vanligt’. Förutom allt det hektiska med livspusslet™ så har det varit tyngre. Att skriva bekymmersfria utdrag ur ett megapriviligierat liv inger en värre Känsla Av Meningslöshet än någonsin. Inte för att det fina, livsnjutande, romantiserade, estetiserade och ibland eskapistiska inte ska få finnas. Det måste nog få finnas för att injicera ljus i ett allt tätare mörker. Även jag i min kompakta teaterbubbla och sådana som mig som tillhör några av de mest priviligierade grupperna undgår inte de fascistiska förskjutningar, de våldsamma vändningar som sker omkring oss. Och vi, vi som har det så bra att vi har råd att ge upp, vi får inte göra det. Vi som har det så bra att vi kan blunda för mörkret för att det inte berör oss direkt, vi måste hålla ögonen öppna.  Det är tungt nu, så jävla tungt, och det kommer troligen bli värre. Gränsen för hur vidrig den rasistiska diskursen kan bli, hur alltings jävlighet hela tiden överträffar sig själv. Men, det finns alltid motkrafter och vi måste försöka vara den motkraften, en del av förändringen. Gamla deviser som att organisera sig får akut betydelse, tål att upprepas over and over. Jag har precis börjat volontära lite på Kontrapunkt, förstår ej varför det tagit mig så himla lång tid, men alltså bättre sent än aldrig!! Ni kanske alla redan gör sånt, men jag har nog försvunnit för djupt in i min egen navel samt politiska depp för att komma ur mig själv förrän nu. Jag tror att jag i denna framgångsfetischistiska kultur har glömt bort hur sjukt meningsskapande det är att göra något för något som är större än en själv. Att det förutom att fylla ett oerhört viktigt syfte också ger en massa energi tillbaka. Och då blir det så himla tydligt att vår uppgivenhet är en farlig fiende som bör omsättas i aktivitet/aktivism genast. Så det är mitt bästa tips. Byta ut lite av förlamningen mot handling. Och vi kan till exempel; banga julklappspaniken och ge pengar till Refugees Welcome, Kontrapunkt,  Röda Korset,  osv. Låna ut en säng eller ett rum åt flyktingar. Skaffa denna app för att kunna hjälpa flyktingar direkt. Gå på demonstrationer och manifestationer, skrika ur oss sorgen och få styrka av att inte vara ensam. Tända en fackla, vara motkraften. Klart slut på brandtal + tips.