Det finns ingenting som kallas vinter längre fast almanackan lovar att det är snart mitten av december. Jag sörjer snön men försöker glömma. Jag har en hosta som sitter djupt ner i bröstet och våra höga fönster andas underkyld luft rakt in i sömnen. Den där hostan är som en besvärlig vandringspokal i klassen och utbytet av receptbelagda förkylningspreparat har blivit en del av vardagsrutinen. Jag nonchalerade förkylningen för länge, lät vardagen vara orört intensiv. Till följd av denna ignorans inför kroppens signaler spenderade jag fredagkvällen i akutens väntrum och med blodprov och undersökningar. Det verkar inte vara något allvarligt, men jag fick som en örfil eller väckarklocka: lyssna. På. Din. Kropp. Jag ska lära mig nu.
I rondellen utanför lägenheten spränger frustrerade kids saker i soptunnorna, det smäller som små bomber eller stora smällare, ljusskenet flammar till och röken stiger för, sedan skingras.
I skolan; vi undersöker Jelinek och Sarah Kane, lokaliserar varje skiljetecken och orienterar oss i rytmen, vi svänger runt i slängpolskor och zorbadanser, vi letar febrilt efter vårt centrum och nära nog kollapsar av skratt när vi tappar allt och slungas runt som i en slänggunga på speed. Och i måndags stod jag både på händer och på huvudet. Rakt upp bara, det har inte hänt på kanske tio år eller kanske aldrig men jag kunde, jag gjorde det. Vi har precis avslutat vårt första sceniska projekt, ett projekt om noveller och igår redovisade vi det och stängde därmed vårt första vacklande kapitel som klass och ensemble. Det som återstår av den här första högintensiva terminen är nu sångredovisning, utvärderingar och utvecklingsamtal och diverse festligheter. Vi har nästan klarat det, den första sjättedelen av det här jätteäventyret.
Jag är så glad att den här första tiden är avklarad. Den har varit helt magisk på många sätt men nu behöver vi aldrig mer göra allt det där för första gången igen. Och snart, efter en liten tid på behörigt avstånd från övningssalar och de fysiska handlingarnas metod, står jag beredd och förväntansfull vid randen av nästa kapitel.
