MANDELMANNS TRÄDGÅRDAR // ÖSTERLEN EPISOD 2

Nästa station på Österlenresan får ett eget litet inlägg, för det var en helt egen liten värld. En trädgårdsdröm, ett växande fyrverkeri, en chokladfabrik av solrosor och löjtnantshjärtan.

Det var Mandelmanns trädgårdar i Rörum. Alltså alla som är på Österlen och gillar gröna saker eller goda saker eller växthus eller djur som betar fritt eller allmän idyllisk overload måste åka dit.

Det är ett ekologiskt jord- och skogsbruk som funnits sedan 1996. Vi började med att kolla gårdsbutiken.

Snyggaste svullotomaterna.

Handlade fina grönsaker.

Kolla stället. Kan ju bara ana hur mycket tid, kunskap och kärlek det ligger bakom att bygga upp något sånt här.

Allt var så fint så vi nära nog storknade.

Hittade kronärtskockor! Måste vara en muterad variant av tistel?

Det fanns växthus som en kunde fika i där det hängde kristallkronor i taken.

Och klättrade vindruvor, fikon och ljusslingor.

Det  är ganska stort, labyrintiskt och är som en blandad dröm av Pettson & Findus och Den hemliga trädgården. Vi stötte på dessa grisar, först såg vi bara de två stora men sedan kröp de små kultingarna fram!! Ser ni den lilla där, som diar? Alltså jag går av på mitten vad gulligt.

Spatserande pickande hönor.

Alltså färgerna.

Det var massor av folk där, snudd på att det kändes för kommersialiserat, men i och med att de inte verkar tumma på kvalitén eller sina idéer om hållbarhet samt att allt känns så enormt genomtänkt och välarbetat så var det ändå okej. Vi köpte fika och satte oss i växthusen, åt varsin enorm bit morotskaka respektive toscakaka och vältrade oss i finheten tills vi var mätta och mycket belåtna.

OM EN SILVERSTÄNKT GLITTERTRÖJA OCH DET SOM BEKYMRAR MIG NU

En ny favorittröja till mig, till garderoben och hösten. En silverglittrig magtröja i boxig modell och jag tycker så mycket om den. Bärs med fördel till lika glittriga strumpbyxor (för plötsligt var det ju för kyligt för att gå barbent mer). Pinen fick jag av en aktivist i Kairo sommaren 2011 och den känns helt rätt alltid, inte minst i dessa valtider. Förutom en så uppseendeväckande tilldragelse som min nya tröja så spelar jag de sista föreställningarna av Resultatet som vi återupptagit efter ett par månader av paus. I ett rökigt stycke industrihistoria lyssnar vi på röster från personer som levt sina liv i den där fabriken, spelar på den magiska musikmaskinen, dansar i konfetti, konkurrerar och svettas, knuffas, skriker oss hesa och reflekterar över arbetsmarknad och människovärde. När jag inte är på scen hjälper jag Mattias att flyttpacka samt bekymrar mig något oerhört över polisens övervåld mot demonstranterna i Malmö igår, över hur vår justitieminister försvarar det hela och hur nazismen/rasismen/fascismen normaliseras. Hur de instanser som ska försvara demokrati och säkerhet gång på gång slår på oss som bara vill ha en rättvis värld för alla. Det måste få ett slut, nu genast. Här är en superbra artikel från i våras som på ett mycket sakkunnigt sätt bemöter argumentet att vilka åsikter som helst, på vems bekostnad som helst, alltid ska få spridas i demokratins namn. 
Nästa vecka flyttar vi till Malmö och jag är så himla glad och stolt att få flytta till en stad där det finns en så fantastisk uppslutning, en så stark antifascistisk kraft och utbredd aktivism. Det ger mig hopp om den här världen, för den känns alltför mörk nu.

SOMMARENS SISTA SEMESTER // ÖSTERLEN EPISOD 1

Jag har varit så oerhört mycket ledig de senaste månaderna, bara lite mer än fyra veckors heltidsjobb på fyra månader, helt otroligt. Tack vare att jag redan i januari visste vad jag ska göra i höst så kunde jag megajobba på våren och sedan ha världens längsta sommarlov. Enormt lyxigt. När jag hade jobbat klart mitt sommarjobb för två veckor sedan tog jag och Mattias sommarens sista roadtrip och åkte till Österlen, eftersom det ibland inte finns något bättre än att lajva flärdfulla kulturtanter på idyllexpedition.

Vi sov första natten på Talldungens gårdshotell. Så väldigt fint ställe i Brösarp. Stort och solgult med en fransk bulldog som kilar runt i matsalen.

Vi hade ett litet enkelt rum med pelargoner i fönstret.

Vi packade kvickt in oss i rummet och begav oss ut för att äta middag.

Joel hade tipsat oss om ett creperie så dit styrde vi kosan.

Mysigt ställe med en fin meny och förvirrad personal i unga år.

Åt en stor galette som var mer som en pizza med massor av ost och sparris och mycket gott. Drack även fransk cider men förstår mig inte riktigt på den grejen, lite för mycket kompostkänsla alltså.

Promenerade sedan runt en stund i Bröderna Lejonhjärta-landet. Fint med hästsko på dörren.

Tillbaka på Talldungen hade vi lagt en sådan här dyris på kylning. Har nog bara druckit riktigt champagne en annan gång i mitt liv men Mattias köpte den här till mig för att fira när jag kom in på scenskolan. Efter den insparksfesten var jag dock inte riktigt i form för den så den har sparats och sparats för det rätta tillfället. Vi tyckte att det var nu.
Så satt vi i fönstret och skålade och sedan såg vi Mammuth, så bra film. 

En ny morgon kom och vi åt frukost i den ljusa restaurangen.

Så himla gott var det. Ganska enkelt, men allt var så väldigt välgjort. Till exempel äppelmusten, de saftiga fröfrallorna och den episka marmeladen med mandlar i.

Mattias hade med en hög Dagens ETC-tidningar så vi satt och läste och fyllde på våra fat en lång stund.

Vi gjorde upp en plan för dagen, tackade de trevliga ägarna för den fina vistelsen och gav oss av. 

Till Haväng, för att bada. Det är ett stort skjutfält som också är en helt enorm får- och hästhage. Hedliknande landskap, böljande kullar, frispringande djur.

Trift är en så envis och fin karg blomma.

Vi gick ner för kullar. Drömskt landskap va.

Och kom ner till detta. Lite svårt att tro på att en är i Sverige.

Vi lyssnade på Bea Szenfelds sommarprat och badade, solade, hade det ljust och varmt och oklanderligt bra.

Som grädden på idyllmoset kom tre hästar travande längs strandkanten. Så modiga kids som vågade rida barbacka på sina hästar i vattnet. 

Men någon gång måste en ju åka därifrån och vi hade fler planer för dagen. På vägen tillbaka till bilen ställde ett stiligt får upp sig för fotografering. Försökte gosa med alla får jag kom i närheten av men de var skygga och sprang sin väg.

Den här ulliga visade vägen. 
Jag gick för att hälsa på en hord med lösa hästar men började prata med en unge som ville att jag skulle lyfta upp henne på en av dem så jag glömde fotografera, fast de var så fina. Hon visade mig att en av hästarna var enögd och vi hann bli lite kompisar innan hon blev hämtad av sin förälder och vi sa hejdå. Och så hade halva den dagen gått sin väg.