TVILLINGGATOR & TJEJGÄNGHÄNG

Berlin lämnar mig med trasiga naglar, de är alltid de som går sönder först. Berlin äter mina pengar, slickar mina fickor, det är oundvikligt. Berlin lämnar mig med spår av sömnlösa nätter och skrattattacker och power balladtrötthet. Det är så lätt att tro att det ligger nära bara för att jag är i Tyskland, men i själva verket är det bara en timme kortare med buss Frankfurt-Berlin än från Köpenhamn. Men i fredags tog jag cykeln till tåget till bussen dit. 

Till Agnes och Astrid, hade peppat så mycket hela veckan på att få hänga med dessa queens. Agnes går på Konstfack och de har en lägenhet som delas med Umeå konstnhögskola där vi bodde. Eller, konstrack och umei som dörrskylten uttryckte det. 

Chillade lite på sängen i ett solbadande rum och catchade up och vilade. Jag hade nämligen vaknat 4.30 (av mig själv??) och var lite mör.

Åt nötchoklad och Agnes hängde med Knausis.

Så småningom masade vi oss upp och piffade för kvällen.

Och efter den här kvällen kommer jag aldrig glömma att den här staden en gång i världen har varit två städer och därför har två uppsättningar av varje gata. Vi skulle på performance på ett ställe men kom till fel version av adressen, öst istället för väst och hamnade i ett oroväckande tyst bostadsområde. Vi hoppades in i det sista, tog oss hela vägen in på en innergård och tänkte jomen här skuuuulle det ändå kunna vara tills vi tvingades inse att vi var så off, så off. 

Men ingen skada skedd, vi tog oss till Neukölln och hängde på bar och fick till slut bord på Dr To's för asiatisk tapas.

Helt sjuuukt gott. Var tvungna att beställa in mer tofu och mer dumplings när första omgången var slut.

Sedan gick vi till en bar inredd som en djungel med ett akvarium där vita salamandrar skedsimmade och som Agnes enligt egen utsago misstagit för möss vid sitt senaste besök.

<3 <3 Så bra tjejgänghäng.

Och så hände det nya obligatoriska; karaoke. Hon som jobbade där kände igen mig från förra gången jag var där så vi fick gå före i kön till båsen, veckans ros till denna person och spexigt att få känna sig som karaokestammis. Två dudes försökte inkräkta på vårt bås men jag avvisade dem Mean girls style vilket fungerade - både empowering och praktiskt.

Halo, Toxic, Beautiful, Titanium, Let it go, The greatest love of all, Wrecking ball etc etc.

Ramla hem genom staden och komma hem och borsta tänderna tillsammans och störta i säng och inte sätta någon väckarklocka.

Vi åt frukost vid klockan två, betalade lite för mycket för avokadotoasts och pocherade ägg och hittade det här morbida spelet, en slaktversion av fia med knuff.

Hängde lite lojt på stan, gick i för dyra konceptbutiker med blyertstandborstar och tretusenkronorstishor. Såna där butiker där en bara skulle ha råd med det absolut billigaste och det billigaste är en kopparfärgad tejprulle för sjuttio spänn. Agnes gick hem och softade, jag och Astrid åt lunch på osvikliga Yamyam och pratade om våra skolor, teori och figurationer och frihet och makt och strukturer och allt sånt där.

Sedan gick vi också hem för att vila och vakna till liv med berocca.

Vi var så trötta men fixade yoghurtglass och kinderägg som energikälla. Fungerade bra. 

Och sen gick jag och Agnes på födelsedagsfest i en lägenhet med uppskattningsvis tvåhundra eksticklingar där födelsedagsbarnet byggt en äkta ballongbåge och jag åt minst 15 laxsnittar som middagssubstitut. 

Hejdå B, du har blivit min favoritstad, ses om en månad igen.

DRAKBORGEN - EN PENSIONÄRSUTFLYKT

När Mattias var här, efter att jag hoppat av den första tokauktoritära kursen och fick en massa tid tillbaka, for vi på utflykt. Det finns en hög koncentration av slott och borgar i denna del av världen så vi bestämde oss för att styra kosan mot en sådan.

Efter att ha snurrat runt på mycket otydligt skyltade vägar hittade vi slutligen upp på berget där Drachenburg- slottet skulle ligga beläget. Det regnade och längs berget transporterade dessa söta antiktåg folk från topp till dal.

Det första vi gjorde var att se en underlig liten utställning om resande, semestrande i Tyskland och autobahn. Tror i alla fall att det var det den handlade om. Hängde lite i denna husvagn där de spelade Kraftwerks Autobahn, såklart. 

Fulgulligt kurerat om en säger.

Själva slottet, överdåd till tusen procent. 

Vi har ju en historia av att hänga på slott på olika bergstoppar och vi är alltid de enda under sextio. En fullständigt oungdomlig syssla alltså. Men det är något ofrånkomligt attraktivt med det där tunga överdådet. 

Det här rummet hade kanske jordens finaste tapeter.

Det var ganska hårt avspärrat så en fick inte gå in och hänga i rummen, lite snålt kan jag tycka. 

Ah ni fattar grejen. Tunga sammetsdraperier etc. Inget ljust och fräscht och nordiskt minimalistiskt så långt ögat nådde. 

Och eftersom det inte kändes tillräckligt med pampigheten inuti drog de till med några förgyllda hjortar som blickade ut över nejden också. Tyvärr valde de lite fel kulör så de är liksom lite mer grönguldiga. 

Blomblomblom.

Glassprempa. 

Det här huset låg intill. De måste ha varit så otroligt tjusigt med balkonger i alla riktningar och helt sjukt läge på denna kulle ovanför Rhenfloden. Så har det bara fått stå och förfalla, öppningarna har spikats för och övervakningskameror har installerats på husväggarna istället för att ta hand om det. Synd och skam! 

Gick lite i skogen där det gröna lyste i regndimman. Träd med murgröna på är de bästa träden.

Hejhej lilla drakslottet. 

KRASSE / VILSE / FICKTJUVERI & TRISS I ANTIKLIMAX

(På kollaget; vita docs, visar mer snart. Blodröda ranunkler som tjänar till att piffa upp mitt rum, sönderanvänd karta över G, min krasseodling, passfoton för mitt studentleg som jag fick betala 7 euro för eftersom automaten inte kunde ge nån växel, fullskriven kalender och almanacka, alla mina läppstift.)

Så mycket irrande och yrande just nu. Så mycket logistisk, schematisk och geografisk förvirring. Bara fyra dagar och redan en liten hög av misskommunikation, utebliven undervisning och antiklimax. Min kropp berättar för mig att stressnivåerna är förhöjda, jag sträcker mig när jag rör mig, är stel/skör/tung. Det är samtidigt bra och rätt att vara här, fina grejer och personer händer också. Början på det här äventyret har bara lutat över en aning åt det svåra hållet.
De senaste fyra dagarna har jag:

- Cyklat vilse iklädd nu knallgul anorak, cyklat utanför min karta, lämnat Giessen, hamnat på industribakgårdar, längs motorvägar och i skogen där vildsvinen bor. Dimma och lera. Skrikit FAN rakt ut, svettat sminket randigt och missat första lektionen i Open dramaturgy.

- Tagit mig till första passet av en rörelsekurs, var oroväckande tidig pga ovillig att upprepa föregående incident. Hade glömt bort konceptet akademisk kvart. Till slut kom studenterna men ingen lärare för han hade en premiär kommande dag och hade glömt bort kursen. Samt glömt meddela detta.

- Lyckats gå på första lektionen av kursen med den omåttligt peppiga titeln feminism and neoliberalism - a dangerous liaison? Lite tveksam grupp var det verkar men ska få läsa massa intersektionella, postkoloniala, queera, marxistiska texter så är mkt hoppfull.

- Åkt till Frankfurt för en föreläsningsserie som utgör en av mina kurser enbart för att bli informerad om att föreläsningen började för en timme sedan och inte om tio minuter som universitetets hemsida hävdat. 
Bjöd mig själv på ensammiddag som tröst, gick sedan till ett visst story varuhus för att köpa springshorts och Harry Potter-trosor (en flamma som aldrig dör) bara för att vid kassan upptäcka att min plånbok stod ingenstans att finna. Så fakking stulen, den där fickan så oåterkalleligt fakking tom. Spärra kort, förklara för konduktör varför jag ej kunde bevisa att jag var student (vi får åka gratis), gråta av frustration.

Detta = en lovande lektion, tre antiklimax och ett ficktjuvat nederlag. 

Ändå är jag benhårt övertygad om att jag är på rätt ställe vid rätt tidpunkt och vill vara exakt här. Känner och vet att bra saker är på väg. Det har redan visat sig i guldglimtar till nya bekantskaper, röster och utbytta kontaktuppgifter. Alla är snälla hittills men jag tröttnar lite på min röst som upprepar from Sweden/one semester/applied theatre studies/bachelor/acting/Malmö/no, unfortunately no german. 
Utbildningen verkar vara precis det den utgett sig för. Kaotisk, konceptuell, teoretiskt djuplodande. Lyckades efter en veckas tjat få ett möte med min kontaktperson på universitetet som i stort sett mest bekräftade den röriga organisation jag känt av, uppenbarligen en organisation som motvilligt håller sig till byråkratiska regler och trotsar dem när den kan.  Och när jag frågar om det är skrivna uppgifter till alla kurser säger han nja, vi gillar inte att tvinga våra studenter att göra saker, så du kan göra som du vill.  

Förhåller mig till denna nyfunna frihet förhoppningsfullt tveksamt, får vänja mig av bekvämligheten i att någon berättar vad jag ska göra nio timmar om dagen och bemästra min egen tillvaro.
Idag ska jag ha lektion med en idolregissör och hitta nån att låna pengar av. 
 

H A M B U R G

Mattias åkte ju med mig för att äntra mitt nya lilla liv i min nya lilla stad. På vägen från Malmö till Gießen ligger ju Hamburg och eftersom det är en stad vi både är förtjusta i spenderade vi ett par dagar där på vägen. 

Gick upp snortidigt en morgon, åkte billighetstaxi med tunga väskor till centralen, tog en buss. Älskar att det är så lätt och billigt att åka buss Sverige- Tyskland. Åkte lite färja, åt matsäck, kollade på Togetherness (och grät pga bästa serien). 

Efter en del misskommunikation med vår Airbnb-värd pga kapade sms gick vi en lång bit i fel riktning och underkylt regn innan vi slutligen kom fram rätt. Helt nice lägenhet med tågen som en dov metronom utanför. Obs, mitt 28-millimetersobjektiv som haft grus i linsen i två år har mirakulöst börjat fungera igen. Så sjukt glad för detta, att kunna fota annat än grässtrån med kort skärpedjup och alltid behöva gå tjugo meter bort för att uppnå någon som helst helhetskänsla.

Vi hade varit en aning för väderoptimistiska och förväntat oss nästansommar, det hände inte riktigt. Men solsken-genom-regnet är alltid en magisk historia. 

Från och med denna dag och en vecka framåt kommenterade jag lyckan över att ha tillbaka mitt nya gamla objektiv och fotopeppen detta medförde. 

Så vi gick ut för att äta. 

Praktperson pratar med händerna.

Vi slog till på en trerätters på Klippkroog. 

En rar servitris förklarade menyn för oss tyskaokunniga och sedan fick vi väldigt god mat, bäst var borstjin med rotfrukter, så bra rätt som är så lätt att underskatta.

Tog en promenad och fann denna till synes övergivna hotellobby som var helt fantastiskt inredd. Twin peaks möter Grand Budapest Hotel. 

Och andra nattliga stadsvyer. Sedan köpte jag grapefruktjuice och vi lärde oss att många tyskar handlar i papplådor istället för plastkassar, ca 200% vettigare.

Nästa morgon ville vi förstås ta tillfället i akt att få tysk frukost eftersom de tenderar att vara så bra på rätt ställen. Gick till Kaffee Stark. 

De var underbemannade och blev överväldigade av att det kom folk så vi satt blodsockerlåga och klagade över att vi fick vänta en timme. Är verkligen ej mottaglig för motgångar innan frukost (vet, så privilegierat gnäll). Det var i alla fall helt gott när det väl hände. Denna ostbricka exempelvis, bangar aldrig. 

Gosig typ utanför fönstret.

Nästa plan var en outlet med dyrismärken som Mattias sett ut. Den var belägen i ett tält vid motorvägen och M köpte oerhört tjusiga byxor och jag själv ordnade äntligen med nya springskor (de jag hade är långlånade/stulna från Maxime sedan 2013, helt platta i sulan och luktar tonårsfotbollslag). Träden blommade osv.

På kvällen hade jag bokat biljetter till denna tjusiga teater. 

Valde den här eftersom vi såg en annan Katie Mitchell-produktion i Berlin och jag var fullständigt tagen. Hon jobbar helt sanslöst tekniskt virtuost med livefilmning-/klippning på ett sätt som både är oerhört intimt och samtidigt distanserat, fiktionen är liksom både helt intakt och konstant redovisad. Ah. Svårt att förklara. Älskade det i alla fall. 

Teatern var Dramatentjusig.

<3

Tredje och sista dagen erbjöd ännu en utefrulle. Obs på piccolomjölkkannan.

Kan. Ej. Få. Nog. 

Tog oss till Museum für Kunst und Gewerbe. Drack lite mer kaffe i ett sömnigt museicafé med enstaka pensionärer och ljusa orkidéer.  

Tjenahejsan. 

Var främst där för att se utställningen Geniale dilletanten, om en DIY-baserad subkultur i Tyskland under 80- talet.

Bandet Mania D, k00laste katterna i stan.

Punkiga accessoarer såsom tandställning av pärlor.

Dessa automater finns utströdda över det här landet vad det verkar, som lämningar från decennier sedan. Av denna fick en byta 50 cent mot en punkig pin. Bangar aldrig en punkig pin.

Och utsnitt av hur denna gör-det-själv-punkiga antiestetik sipprade in i designen. 

Vidare till andra flyglar och hallar, det här printet var fin tatueringsinspiration.

Klipp å klistra med löv. Så enkel bra grej, att använda löv som pappersmaterial.

Legopopkonst. 

Och en epileptiskt intensiv sextiotalssalong i alla nyanser av orange.

Och sedan var det hämta blanka hyrbilen och styra kosan rakt söderut mot ny tid, nytt liv.